Higher,

Den låten är otroligt fin. Jag lyssnar mycket på den, Eriks skiva överhuvudtaget. När jag låg inne efter operation mådde jag ju inte direkt toppen. Så kommer mamma in studsandes och stoppar i lurar i öronen på mig. Hon sätter på spår 4 som är "The show must go on" och jag insåg att det var precis det jag behövde göra. Fortsätta gå trots att det var mörkt några dagar där.. MEN nu ni, mår jag toppen. Har mått bra en hel vecka. Jag har börjat lite smått med promenader, trots att jag skulle vänta två veckor. När jag är ute har jag alltid musik i öronen. Musiken får mig att le och jag känner mig fri som en fågel. Jag känner mig så mycket starkare psykiskt nu. Allting är så lätt. Underbettet är borta. Och jag mår sjukt bra.

"I am flying, my heart is taking over, the world is flashing by
Higher, higher, higher" /Elin

Styrka och mod,

Idag tänkte jag bara dela med mig av en text som är värd att läsas och funderas över. Sluta inte efter halva för att den är långtråkig och upprepande. Fortsätt, läs till sista ordet. Varje bokstav är värdefull! Texten är hämtad från "Det är aldrig kört!" och heter "Styrka och mod - och skillnaden däremellan"

"Det krävs styrka för att vara tuff.
Det krävs mod för att vara ömsint.
Det krävs styrka för att hålla garden uppe.
Det krävs mod för att sänka garden.
Det krävs styrka för att övervinna.
Det krävs mod för att ge sig.
Det krävs styrka för att vara helt säker.
Det krävs mod för att våga tvivla.
Det krävs styrka för att passa in.
Det krävs mod för att vara annorlunda.
Det krävs styrka för att känna en väns smärta.
Det krävs mod för att känna sin egen smärta.
Det krävs styrka för att dölja sina känslor.
Det krävs mod för att visa dem.
Det krävs styrka för att uthärda övergrepp.
Det krävs mod för att sätta stop för dem.
Det krävs styrka för att stå ensam.
Det krävs mod för att luta sig mot någon.
Det krävs styrka för att älska.
Det krävs mod för att låta sig älskas" /Elin

Påverkan,

Jag har varit ute mycket de senaste dagarna. I lilla Hallsta känner alla alla. Därför ser dem direkt att något har förändras på mig. Precis som kirurgen sa så påverkar en sån här operation utseendet ganska mycket. Och jag tycker att det är helt okej att ni frågar om något är förändrat, eller liknande. Hellre det än att ni glor med hakorna nere i golvet. I övrigt tycker jag att det är kul att möta dem man kanske pratat med någon gång eller gått i samma klass som, när ni kommenterar att det ser bra ut. Tusen tack - det blir en otroligt bra början av att jobba med min självbild av mitt "nya jag"

Senaste dagarna har jag tänkt mycket på människor jag har nära eller långt ifrån. Som jag älskar eller saknar. Vissa personer ger verkligen intryck på mig och fastnar någonstans i minnet, kanske för att stanna föralltid. Jag har också funderat på om det verkligen är själva personen jag saknar så otroligt eller om det även kan vara stunderna. De gånger jag kände att jag dög precis som jag var.

"Det finns människor som kommer in i våra liv och lämnar det igen. Det finns också människor som stannar en stund och lämnar fotspår i våra hjärtan. Och vi är aldrig mer de samma" /Elin

Återbesök hos käkkirurgen,

Så idag var det dags för att återbesök hos käkkirurgen. Det har gått 1 vecka och 2 dagar sedan operation och Anders (Käkkirurg) Tyckte att det såg otroligt bra ut. Han var förvånad över att det redan var så fint. Det var kul att höra. Innan operationen tvekade dem på om dem skulle flytta fram överkäken eller flytta bak underkäken. Dem insåg nu att dem gjort rätt genom att flytta bak underkäken och inte tog något på hakan. Dem vet vad dem håller på med kan man ju säga. Jag fick en ny tid nästan Torsdag för att sätta ihop käkarna med gummisnoddar och ta bort stygnen, om dem inte lossnat av sig själva innan dess.

Jag mår otroligt bra, får i mig vanlig mat genom att dela den i små små bitar och sedan svälja, man får ju inte tugga på 2 veckor efter operationen. Men det funkar riktigt bra faktiskt. Nu tar jag knappt något smärtstillande heller och jag orkar göra vardagliga saker. De första 5 dagarna efter operation var ett rent helvete och jag såg inte något ljus överhuvudtaget. Framtiden skrämde mig. Jag kände inte igen mig själv. Men så började jag tänka framåt trots allt, jag tog vara på när solen sken under dagen och tänkte hela tiden att det inte kunde bli värre. Det vart bättre och bättre dag för dag.

Den här resan kan ha varit räddningen i mitt liv. Jag hade låtit mig själv gå för långt, jag hade sjalar i massor. Jag drog hela tiden in läpparna och hakan. Slappnade aldrig av. Senaste dagarna har varit helt underbara på den fronten. Jag går ut bland människor och trivs. Kan till ochmed stå vid ett övergångsställe utan att det känns som om att hela världen tittar. Mitt liv är förändrat och jag är evigt tacksam för det /Elin

Sjalberoende,

Jag har inte haft sjal sen i torsdags. Då hade jag en på vägen hem från sjukhuset, men efter det har jag inte haft det en endaste gång. Jag har inte saknat det, jag känner mig liksom inte blottad utan som jag alltid annars gjort. Grejen är att jag vågar inte ens testa ha sjal en dag. Jag är så otroligt rädd för att fastna där igen. Jag kan tycka att det är snyggt med sjal till vissa kläder men som sagt är jag rädd för att ens prova det. Jag hade inte tänkt sluta helt men som det ser ut nu så vet jag inte.. Jag tror att jag försöker lura mig själv, jag lurar mig att "sjalberoendet" beror på att mitt bett varit så fel, men själva sanningen kan vara att det grundar i min separationsångest. Det är en slags ångest jag ännu inte lyckats övervinna. Va tokigt allt vart nu. Jag skulle ju inte sluta, men jag vågar inte börja igen. Hur tusan blir det då?
Till sist hade jag tänkt dela med mig av ett par rader jag skrev samma dag jag fick reda på att jag hade bland annat separationsångest,det var för lite mindre än ett år sedan.

Jag skulle så gärna vilja ta av mig sjalen och bara låta den ligga. Men jag kan inte. Det var bara du och jag och jag kunde inte ens ta av mig sjalen. Som om att du skulle bry dig. Nej det skulle du inte. Ingen annan heller. Det är bara jag som bryr mig. Jag klarar mig inte utan. Jag har sjal när jag äter, sover, idrottar, i skolan, på fritiden. Jag är aldrig utan. Jag fattar inte hur jag kunde låta mig själv gå såhär långt.. /Elin

Kärlek till livet,

Den där lätta känslan jag hade igår, den sitter kvar. Det är så otroligt skönt. Jag känner mig lätt, fri och älskad. Vad är det som hänt? Helt otroligt. Jag blir rörd lätt när jag ser något program på tv. Jag gråter av lycka. Den här sidan av mig själv är jag ganska ovan vid. Jag följde med mamma till ICA Maxi idag. Folk glor som om att dom inte sett ett svullet ansikte förut, men jag orkar inte bry mig. Idag fick jag träffa de andra konfirmandassistenterna igen, nästan 2 veckor sen sist. Ni var saknade! I morgon ska jag ta mig till träningen inför Sala Open, jag fick en plats trots allt. Folk hoppade eller fick förhinder. Men jag ska bara titta på.

Även idag lyssnar jag på musik. Jag vill sjunga med, men det gör alldeles för ont i munnen för det. Flera låtar jag fastnat för som går på repeat. Jag gillar't, verkligen. Jag har ungefär samma känsla som när man är kär. Inte så stark men lite lagom sådär. Det åker en hiss av pirriga fjärilar i magen och allting känns så sjukt lätt. Jag känner mig fri. Grejen är bara den att det inte är någon person det beror på, vad jag vet. Jag tror att det är kärleken till livet jag känner. Det kan vara lättnaden, operationen är över, de värsta dagarna har passerat. Och jag kan börja leva, precis som jag vill.

"Livet är som en spegelbild, allt blir vackrare när man ler" /Elin

Sjukt bra,

Så känns det idag. Ofattbart bra. På förmiddagen fick jag skjuts hem till mormor och morfar. Fick mat och annat gott där, i mosad form såklart. Lite senare åkte vi in till ICA Maxi, kände mig stolt som orkade stå mig på bara en alvedon från klockan 10 till 16. Inne i affären kom en våg av illamående och smärta så det var bara åka hem och trycka i sig alvedon och ipren och sen sov jag som en gud en timme. Skönt och välbehövligt var det med tanke på att det inte blev mycket sömn inatt..

Efter operationen har jag haft deppdagar. Jag har ångrat mig och funderat mycket. Och jag har varit rädd för den ovissa framtiden. Allt jag ska göra utan underbett, allt jag gjort en sista gång med underbett. Jag har inte haft sjal sen i måndags och jag har inte ens saknat det. Och idag äntligen, äntligen känns allt så sjukt lätt. Det åker som en hiss av fjärilar i magen och jag vill bara ut och le mot hela världen.

Så här sitter jag mitt i natten. Musiken rullar på för fullt och jag älskar det, precis lika mycket som jag älskar att leva. /Elin

Godbitar,

Jag har hittat mina godbitar jag kan äta när jag mår illa. ÄNTLIGEN! Något som alltid har gått ner är:
*Bubbelvatten
*The
*Banan
*Grekiskt lantbröd
*Smörgåsrån
*Kyckling
*Tro det eller ej: Kall korv. Jag som hatar korv ;D
Det är skönt. Jag börjar liksom lära känna mitt tillfälliga jag, vilket är väldigt skönt. Har även hittat grunden till mitt illamående. Läkaren bad mig läsa igenom den där informationen som finns på medicinen (bipack)Jag gjorde det inte förens idag och nu förstår jag varför det kunde vart bra och läsa den. Reaktionsförmågan förändras och man ska helst inte köra bil med den medicinen jag tagit 3 ggr om dagen mot svullnad och värk. Nu tar jag den bara på kvällen. Då känner jag liksom inte att jag mår illa, jag sover ju. Så nu har illamåendet sakta men säkert börja klinga av. Tack gud för det. Jag känner mig fortfarande fet, ful äcklig, fuckface. You know, everything. Men det går väll över. Svullnaden gör ju inte saken så mycket bättre. Dubbelhakan sitter där den ska.. USCH. Men jag mår bra och det är det som räknas. Man får liksom inte glömma bort det positiva mitt i kaoset.

"Försök att ta tillvara allt gott som livet ger,
Se det stora i det lilla så kan guldkornen bli fler" /Elin

Perspektiv,

Idag har jag mått mycket bättre. Orkade till och med lägga mig i badet en stund innan Amanda, Sara och Rebecca kom hit för att göra mig sällskap en stund. Otroligt tack till er! <3
Jag har legat mest hela dagen men orkat hålla mig vaken hela tiden. TV:n har blivit min kompis. Jag som hatat den i alla år, men jag har inte så mycket annat att göra nu. Det är otroligt mycket "reklam" och insamlingsprogram till offren i Haiti. Jag har sett 2 program om det idag. Och helt plötsligt förstår jag hur hemskt det faktiskt är. Det är som om att vi lever i 2 olika världar. Jag klagar på lite illamående och utseendefixering medans dem kämpar för att överleva dagen. Jag fick sån otroligt ångest när jag tittade på programmet så jag skickade i väg ett sms och skänkte då 50 kronor, det är inte alls en stor summa. Men tänk om alla gav 50 kronor. Det skulle bli massor.

Det jag vill komma fram till är att livet är orättvist. Och jag tycker att det är dags att vi öppnar våra ögon och ser vad det är som händer. Vi kan inte göra så mycket mer än att "bara" ge pengar men vi kan sluta tycka så förbannat synd om oss själva. Vissa dagar får man, självklart. Men denna ständiga klagan på att tex vädret är dåligt. Hallå, det finns "bättre" saker att klaga på. I denna värld finns människor som inte har mat, pengar eller tak över huvudet kanske inte ens en familj att vara rädd om och här sitter jag och klagar på att jag måste sova i min säng hela dagen för att jag mår illa.. Jag har iaf en säng att sova i, och det finns läkemedel som jag kan få, som gör att jag inte mår illa. Därför är jag trots allt, ganska glad och tacksam för att jag är den jag är.

"Tänk om man satte allt i perspektiv
Man kunde vara fattig och sjuk i ett annat liv
Inte ha några vänner, familj eller nån hund
Ingen som bryr sig om en, ens för en liten stund" /Elin

Det funkar inte,

Jag vill inte vara hemma. Jag vill inte vara på sjukhuset. Jag vill ligga någonstans långt bort. Jag menar verkligen långt bort. I ett land där smärta inte existerar och där illamående aldrig förekommer. Vad jag än gör så har jag kräkan i halsen. När jag somnar, när jag vaknar. När jag inte ätit och när jag ätit. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Om någon frågar mig om jag tänkt göra om operationen av någon anledning så säger jag ALDRIG. Aldrig i hela mitt liv att jag utsätter mig själv för denna plåga en gång till. Det är inte värt det.

Så alla ni som någongång funderat eller funderar på att förändra erat utseende eller nått annat med er själva för att ni inte är nöjda, för allt i världen. TÄNK OM! Ni är perfekta som ni är. Ni är unika. Med just det du hatar på dig själv så är det ändå du. Och om du gör en operation för att ta bort något, som i mitt fall mitt underbett så kommer du aldrig kunna få tillbaka det. Det är helt borta. Och din självbild du skapat sitter fortfarande kvar. Alla problem kan inte sitta i en endaste kroppsdel. Det funkar inte så. Jag vill så gärna kunna sitta här och skriva om hur bra allt är, hur lättad jag är nu och att jag kan acceptera min spegelbild osv. Men jag kan inte. Jag är ledsen, men idag så går det bara inte.

"Heart, slow down, It´s not the time right now
Take your time.. until there is no doubt
Give me half a chance to know.. if it´s real" /Elin

Utskrivning,

Idag blev jag äntligen utskriven från sjukhuset. Käkkirurgen tyckte det var skönt att se mig på benen. Han skrev ut mediciner och informerade om en massa. Fick en ny tid om en vecka. På vägen hem fick jag tanken i huvudet: Hur blir allt nu? Det var ju liksom så annorlunda. Jag mådde dåligt, mitt utseende var förändrat. Allt var så tokigt. Följde med pappa till ICA för att köpa hem mat i flytande form och jesus vad alla tittade. Lilla Hallsta ni vet, alla känner alla. Skvaller sprids fortare än bakterier osv.. Men va tusan. De måste ju fatta att det är något som hänt och att jag inte alltid kommer se ut såhär. Mina läppar är svullna som få och helt fulla med sår och blåsor. Jag ser ut som en feet hamster med dubbelhaka. Så som man kan känna sig en lördags kväll när man tryckt i sig alldeles för mycket. Skillnaden den här gången är att jag ser ut som en feet hamster, utan underbett.

"Without you, I live it up a little more everyday
Without you, I’m seein myself so differently
I didn’t wanna believe it then" /Elin

Dagen efter operation,

Jag känner att jag lever. Fy tusan. Det gör inte så fruktansvärt ont, därför har jag sagt nej till allt smärtstillande. Sköterskorna tycker jag är tokig och kirurgen tyckte jag var: "en tålig jävel" Men det är jag ju. Envis till tusen. Vid lunchtid slutade det blöda och blodet övergick till ett evigt dreglande. USCH så äckligt. Har gjort av med hur många handdukar och haklappa som helst idag. Pappa kom in och följde med mig till käkkirurgen på ett återbesök sådär dagen efter operation. Fick även ta röntgenbilder. De ser bra ut för framtiden! Mamma var hos mig hela kvällen. Jag var ganska borta av all illamående och värk. Sköterskorna springer in och ut här, natt som dag. Trycker i mig alvedon och ipren. Drar med mig till toan. Tvättar mitt ansikte. Jag känner mig som en bebis, på riktigt. Det är hemskt. Men jag lyckas få i mig ganska så mycket av det dagliga intag jag behöver, så i morgon får jag åka hem. Ska bara träffa läkaren en gång till. Jag tror att det är lättare för mig att bli frisk på hemma plan.

"I'm staring out into the night, trying to hide the pain
I'm going to the place where love
And feeling good don't ever cost a thing
And the pain you feel's a different kind of pain
Well, I'm going home, back to the place where I belong" /Elin

Operationsdag,

Så idag var det dagen med stort D. Sov otroligt dåligt. Sköterskorna kom in och gjorde mig sällskap emellan åt. Jag lyckades sova de 2 sista timmarna. Vid 7 tiden väckte dem mig. Tröck i mig alvedon och körde iväg mig till OP. Jag var så otroligt rädd. Låg där och skakade som ett litet löv i den där sängen. När vi väl var framme fick jag lägga mig på en annan säng och fick träffa 2 st från narkos. Någon lite äldre man, som trodde han var något. Okej, han var snäll. Men speciell. Och så Andreas, han var något om jag säger så.. Från det att jag träffade dem till att jag låg på uppvaket gick otroligt fort. Fick på mig masken med syrgas och sömnmedel i armen, sen sov jag som en gud. De sövde mig vid 8.20 ungefär och jag vaknade vid 12 tiden på uppvaket. Jag vaknade lugnt och stilla, trots att ingen utav mina förälrar var där. Jag hade sagt ifrån allt sånt. Ingen skulle sova med mig och ingen skulle vara där när jag somnade eller vaknade. Allt kändes bra. Vid 14.15 fick jag komma till Avd 64. Sov mest och det blödde ganska så bra.. Mamma och pappa kom vid 17 tiden och det var även då kräkorna med gammalt blod började komma upp. Kräktes 2 gånger när mamma och pappa var där. En gång när dem åkt och en gång på natten. Det var faktiskt ganska skönt, trodde aldrig att jag skulle tycka det. På natten när jag mådde så otroligt illa ringde sköterskorna och väckte kirurgen. Han fick sätta sig och skriva ut ett läkemedel mot illamående. Det hjälpte. Tack gud. Tack Anders. På natten fick jag ha droppet kvar eftersom att jag kräktes av ett endaste litet glas vatten. Det kan nog ha varit ett utav de värsta dygnen i mitt liv.

"Det du inte dör av gör dig bara starkare" /Elin

Dagen före operation,

Så idag var det dags för att läggas in.. Jag och mamma åkte hemifrån vid 18:45 åkte först till ICA och handlade så va vi här ca halv åtta. Jag fick pyssla på rummet och duscha så slipper jag det i morgon. Mamma åkte härifrån vid nio. Vid tio tiden kom dom in och satte nål med slang i armen. Så var det också gjort. Sköterskorna går in och ut här, tittar till mig då och då. Dem är helt fantastiska. Dem förstår mig verkligen. All ros till dem 5 sköterskor jag mött idag! Ni är guld värda!

Jag åt mitt sista mål mat vid fem tiden. Gott var det. Sedan dess har jag bara druckigt bubbelvatten och nu från midnatt får jag inte ens borsta tänderna. Det går bra, jag ska bara försöka sova. Snälla, håll alla tummar ni kan för mig i morgon förmiddag. Jag är faktiskt rädd nu.

Det finns en låt som burit mig. Som fått mig orka kämpa hela vägen hit och den kommer finnas där igenom det här. Den beskriver min väg, mitt liv, men resa. Och min vändning som strax är här. Snälla ni kan väll lyssna. Tänk på texten. Otroligt fin. Känslorna svämmar över..

http://www.youtube.com/watch?v=FburS9sPgXI

”I’m moving on and I’m gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone, I can be who I wanna be
Start living my life for me
I believe that finally I’m moving on” /Elin

Fångade dagen trots stress,

Vill ni veta? Jag hann med allt jag skulle idag. Vilken suppertjej jag är! Så här har min dag sett ut på det stora hela:
*Konf
*Hem till mormor och morfar
*Hem till kusinerna
*Hem, åt och satt vid datan
*Hem till en annan kusin
*Hem till farmor och farfar
*Hem och städade akvariet
*Städade min garderob och mitt rum
*Packade det som ska med till sjukhuset
Det är vad jag gjort idag! Mitt rum är mysigt nu. Har tänt små lampor och ett litet ljus, för att komma ner i varv för jag är ganska nervös. Men jag försöker att inte tänka på det. Väskan står där så fint färdigpackad. För att rensa tankarna ska jag gå och lägga mig i ett varmt bad med tända ljus på kanten. Mamma och Aron hade köpt ett "spa-set" när dem var inne i stan idag. Det var en liten träkorg och i den låg en badbomb, en oliv duschgele, en oliv hudkräm och en sån där skrubb svamp. Så nu blir det mys på hög nivå efter en ganska fullproppad dag. Ett sista bad med underbett, nästa gång jag duschar blir ju på sjukhuset. Och en sista natt i min säng med underbett. Vet inte riktigt om jag förstått det än. Jag har en helt sjuk känsla. Jag är nervös ändå känns det som om att allting är så otroligt lätt. Mitt i allt det här kaoset har jag funnit någonslags ro och känner mig helt bekymmerslös.

"En dos bekymmerslöshet mitt i det svåra kan låta som en utmaning. Men det är precis då den behövs som bäst. Under dessa stunder kan vi träna oss i att vara i nuet. Leva, njuta och glädjas åt att vårt ansvarsfulla liv också innehåller ett mått av frihet från bekymmer. Själva livskonsten är att skapa tid för glädjen i stunden. Bekymmerslösheten har en uppmaning: Carpe Diem - Fånga dagen. Den här dagen" Elin

En sista tjejkväll,

Som sagt, mycket jag gör sista gången nu såhär några dagar innan operation. Det känns bra men ändå inte. Allting bara snurrar i huvudet. Jag har iaf nyss kommit hem från Rebecca. Där har vi haft en supermysig tjejkväll, bara vi. Jag, Amanda, Sara och Rebecca. Simply the best. God mat, världens bästa sällskap, gamla idol avsnitt, musik, mycket godis. Jag måste ju passa på att äta nu innan Tisdag. Sen lär det ju ta år och dar innan jag får stoppa in en godis i munnen igen. Men just nu är jag inte alls sugen.. I morgon har jag massvis att göra. Allt måste ju vara fixat innan jag åker in på Måndag.
*Konf på förmiddagen (?)
*Städa mitt rum, helt totalt
*Städa akvariet
*Hälsa på farmor och farfar
*Hälsa på mormor och morfar
*Skulle behöva säga hej till mina 3 minsta kusiner (?)
*Plugga
*Packa
Typ så kommer min morgondag se ut. Fast packa skulle jag ju kunna göra på Måndagen också. Så det går nog bra det där. Har ju fått en massa positiv energi från den här kvällen med några utav Hallstas bästa tjejer. Tack för en sjukt bra sista tjejkväll med er!

"You're simply the best, better than all the rest
Better than anyone, anyone I've ever met" /Elin

Besöksförbud,

Imorse när jag vaknade hade jag en massa frågor som bubblade i huvdet. Får jag ha mina privata kläder och data med mig? Massa sådana Mamma ringde och frågade. Under det samtalet tyckte sköterskan att jag skulle läggas in på Måndag kväll, eftersom att jag har operationstid klockan 07:30 alltså skulle jag vara där 06:45 och då skulle jag ha duschat där, men jag ska även få "embla" på handen, det är en bedövningskräm man sätter på det stället där de ska sätta droppnålen. Den krämen ska sitta på minst en timme innan sticket. Och jag ska duscha innan den sätts på, så ist för att behöva åka in vid 5 på morgonen så får jag helt enkelt sova där.

Av andra själ har läkarna kommit fram till att jag inte får ta emot besök. Tyvärr. Jag hade gärna gjort det för att få lite ljus i tillvaron men de anser att det inte är bra osv. Det är bara mina föräldrar som får komma till mig, inte ens mina syskon som består av samma kött och blod.. Det är ju sjukt. Jag vet inte hur de tänker, men jag litar på att det blir bra. Det är ju för mitt eget bästa. Positivt är iaf att jag får ha datan och mobilen på. Ni anar inte vad jag kommer förbruka ström..

Jag ser inte positivt på det faktum att jag måste sova där från Måndag. Tänk va tokigt att bo där en natt trots att man är helt frisk. Men sköterskan trodde ändå att det kunde vara bra för mig att vara på plats och varva ner och få lugnande om jag behöver med tanke på att mina senaste nätter har bestått av tankar ist för sömn. Det blir nog bra men just nu känns allt lite tokigt. Jag kan inte fatta att det snart är över. Och en pusselbit som fattats hela mitt liv ska snart falla på plats.

"Once upon a time
I had a dream I had a vision
Of that something that was missing
In my life
Here I am, looking back
On the road I used to travel
Through the darkness
Through the times of sacrifice
I can't believe how things can change so fast" /Elin

Medmänsklighet,

När ni läste gårdagens inlägg så vet jag att ni tänkte; "Åh, tjejen är ju kär i den där läkaren". Både ja och nej. Jag blir inte kär så lätt och absolut inte i en läkare som är så mycket äldre. Jisses. Mer vett än så har jag! Jag har haft manliga lärare, läkare och ledare. Jag har oftast tyckt det varit jobbigt pinsamt, men tillslut har jag insett att de är nog dem jag klickar bäst med. Kan vara tryggheten. Det finns så många som trott att jag varit kär, men det snacket är det ju bara lägga ner för så är inte fallet. Vi funkar bara väldigt bra tillsammans. Jag blir absolut inte kär i själva personen MEN jag kan bli kär i livet när jag möter sådana människor. Att just jag fått möjligheten att möta en person som bryr sig så mycket om, som förstår, som jag kan skratta med osv.

Igår när jag var tvungen att spendera 2 timmar på sjukhuset mellan tiderna satt jag på en bänk och bara tittade på människor som gick förbi. Tänk så olika vi är, men ändå inte. "Utan våra yttre skal så är vi alla lika" Det ligger nog något i det. När jag satt där fick jag ett ord i helt plötsligt ett enda ord i huvudet: Medmänsklighet. Och jag insåg att det kanske är just det själva grejen är. Vi speglas i varandra på något sätt. Och den där "kärkänslan" är nog i själva verket känslan av att möta en medmänniska.
När jag mötte ett bekant ansikte i korridoren sa vi inget. Bara log mot varandra. Det är nog så vi oftast gör, de flesta utav oss. Men när jag satt och tänkte på det sen kom jag på den här texten, lite luddig men det är iaf så jag tänker:

Vi möts någonstans en vanlig dag i livet
Vi ler mot varandra men ingen vågar säga något
Innerst inne tror jag att vi känner likadant
Jag är sedd av dig, du är sedd av mig
Vi känner likadant men säger inget
Det är bra som det är /Elin

Världens bästa vårdpersonal,

Idag har jag varit på sjukhuset mest hela dagen. Hade första tiden klockan 10.50 på öron-näsa-hals mottagningen. Dom sköter det medicinska och behövde titta och lyssna lite på mig. Tillslut kom en undersköterska som presenterade sig som Ulrika och frågade om det var okej att hennes undersköterskeelev var med. Jag svarade att det var helt okej, jag menar en gång kommer ju även jag vara den där eleven. Ulrika talade om för mig att jag skulle få träffa doktor Ludvig.

Jag kliver in i rummet och går mot stolen som står vid skrivbordet. Han ber mig sätta mig i den gröna höga undersöknings stolen ist. Så presenterar han sig. Han frågar några frågor, bland annat om jag äter medicin.
Han förklarar vad han ska göra; titta i näsan, halsen och öronen. Han ska även lyssna på hjärtat och lungor och ta blodtrycket. Han börjar med näsan och jag börjar skratta. Fick en sån där skratt-attack. Jag tyckte det var lite genant. Han tittade fort och frågade om det var farligt. Jag svarade; Nej men jag tycker synd om den som behöver titta.. Han svarade; Tkr du synd om mig?! Det här är ju mitt jobb. Jag får skylla mig själv. Jag har ju valt det här! :) Så skrattade alla i rummet. Han tittade i öronen. Allt var bra. Och så skulle han titta i ner i halsen med en spegel medans jag andades med munnen. Och mina kräkreflexer ville inte.. Han sa; Nehe det där gick inte.

Det hela slutade med att han fick i mig lugnande och sprayade "bananspray" i halsen på mig. Det hade en bedövande effekt. Det kändes som om att hela halsen svullnade upp. Han förklarade för mig att den inte gjorde det. Jag gapade för att få luft så sa han; Nu när du gapar sådär går det ju jätte bra men så fort jag stoppar in spegeln går det inte. Det sitter här uppe Elin, sa han och pekade på sitt huvud. Efter ett tag sa han; Då gör vi ett nytt försök! Undersköterskan höll i mitt huvud och han tittade det han skulle. Allt såg bra ut. Efteråt sa han: Bra jobbat vännen, du grejade det! Så lyssnade han på lungor och hjärta. Han tittade bltr 2 gånger eftersom att han tyckte att det var högt. Han berättade att det var lite väl högt för att vara så ung, men att det var fullt förståeligt med tanke på allt runtomkring. Det höga bltr kan förklara gårdagens hemska stund.

Efter allt var klart följde Ulrika och hennes elev med mig till barnavdelningen som heter 64 syd/nord Jag kommer få bo på 64 syd, troligtvis. Alltså gamla 67:an. Där tog Gunnel över mig och visade mig runt och berättade lite. Hon ville visa mig ett rum och gick in i det rummet jag bodde på när jag vart påkörd. Det väckte lite känslor men vi gick snabbt ut därifrån. Tack och lov.
Jag åt lunch på sjukhuset och 13:45 hade jag en tid på anestesiavdelningen, alltså där narkossköterskor och dem jobbar. Jag fick träffa narkossköterskan som informerade mig om en massa. Det var jätte viktigt med fasta från oo.oo natten till operationen, inte ens vatten fick man dricka. Jag ska ju var på barnavdelningen 64 kl: 06:45 för att duscha och byta om innan operation. Så det ska nog gå bra. Efter sjukhuset tog jag bussen hem med Elias. Tack för mycket skratt. Det var ett perfekt avslut på en oväntat bra dag.

Varför jag berättar hela historien om Ludvig och sköterskorna är för att jag vill lyfta fram att det finns så otroligt bra läkare. Ulrika var verkligen kompetent i sitt jobb som undersköterska. Hon var glad och skämtade lite lagom, hon pratade lugnt och jag förstod vad hon sa. När hon behövde hålla fast mitt huvud sa hon att hon gjorde det för att göra det skönare för mig, det var liksom ingen stor grej. Jag hoppas att hon behåller sitt jobb för hon var ritkigt duktig! Läkarna brukar vara riktiga torrbollar, de är oftast inga man vill träffa men jag mötte en idag som jag gärna går till flera gånger. Han var empatisk men gjorde det han skulle, han gick ner på min nivå och ingav ett lugn. Han var trygg i sin roll och hade humor i rätt mängd. Trots att han var ganska ung var det inte så pinsamt. Det kändes som om vi känt varandra hur länge som helst. Jag har aldrig mött en bättre läkare.

"Jag har det bra, mitt liv rullar på
Ibland har jag tråkigt, vad sakta tiden går
Men oftast har jag roligt, då känns allting bra
Idag är en bra dag, idag är det bra" /Elin

The last time,

Hade en mardrömms morgon. Fick något slags blodsocker fall eller liknande, så jag kallsvettades, fick lock för öronen och imellan åt svartnade det för ögonen. Men det gick över efter en stund. Trodde jag skulle avlida där på golvet ett tag. Men dagen rullade vidare och jag tog mig till S:t Lars på assistent möte lite senare på eftermiddagen. Alla fick en varsin ros som en bra början på terminen. När jag fick min så önskade de mig lycka till på samma gång. Tack! Då förstod jag åter igen att det snart är över. Ett sista möte med "fuckface" Så tokigt det känns.

Efter mötet åkte jag till bion för att även jobba en sista gång innan operationen. Mycket "sista gången" grejer jag gör.. Det gick bra, som det brukar. Var lite skakig fortfarande från imorse och huvudet sprängde bra fint ett tag men jag klarade det.
Imorgon ska jag på inskrivning på barnavdelningen, eller vart det nu var. Dom pratade om öronmottagningen men vi får väll se i morgon. Inskrivningen är iallafall 10.50 Vet inte hur lång tid det tar men jag ska träffa narkosteamet 13.45 Så det ser ut att bli en dag på sjukhuset i morgon. Kan ju passa på att gå och bekanta mig lite med miljön.. En sista gång med "fuckface" Sen är det hejdå till det.

"This times the last time
Theres no time
To give it one more try
Theres only time to say goodbye" /Elin

Viktiga ändringar,

Så har det blivit lite ändrade planer. Operationen blir samma dag som sagt Tisdagen den 19/1 Kl: 07.30 efter operationen får jag ligga på uppvaket ett tag och sedan bär det av till BarnAvdelningen 67 eller 68! Det är alltså ändrat. Eftersom att jag ännu inte är 18 så måste jag bo på barnavd. Vilket i mitt fall just nu känns bättre eftersom att jag får ett eget rum, (THANK LORD) och det är fria besökstider, vilket betyder att dom tappra som är hos mig slipper passa tiderna. Jag kommer inte behöva bo där så länge, om jag nu bevisar att jag kan allt. Men tidigast Torsdag får jag komma hem, tror jag dem sa. Kanske Onsdag om jag tjatar..
I allafall så var jag till tandregleringen idag och fixade det absolut sista i munnen innan operationen. Övertandläkaren som var tvungen att fixa allt det där gav mig en ny lapp med en tid i Februari, en månad efter operation. Så sa hon; Det ska bli så spännande att se dig nästa gång.. Lycka till nu! :)
Då plötsligt förstod jag att det snart är över.

Finally
Now my destiny can begin
Though we will have our differences
Something beautiful is happening, happening
Finally
Now my life doesn't seem so bad
It's the best that I've ever had
Finally, Finally, Finally /Elin

Musik,

Idag har det varit mycket tankar. Bara 9 dagar till operation. Jag är nervös. Trodde inte jag skulle bli det. Men oj så fel jag hade. Klart jag blir nervös när andra som får veta svarar; OJ! jag skulle aldrig göra det eller AJ! fan va ont. Okej. Tack för stödet jag fick i er.. Det har inte bara varit tankar på operationen utav även på annat. Sånt som hänt och händer.
Har märkt att jag lyssnar på musik mest hela tiden. Det är ett bra sätt att utrycka sig på. Det finns låtar till alla tillstånd. Några låtar som beskriver mig när jag är glad. Någon låt som beskriver mina känslor för någon annan. Och det finns få låtar, men speciellt en som beskriver min vändpunkt vid operationen. Vilken det är får ni veta sen, innan operationen. Men den låten lyssnar jag på varje dag, jag måste för att inte tappa hoppet.
I övrigt har det varit en tung kväll. Mycket mycket MYCKET tankar som sagt. Jag känner mig så otroligt ensam utan att ens veta varför.

"And pray to God he hears you
Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life" /Elin

Nej nej nej,

Så känner jag just nu. Mamma har blivit sjuk, hon har feber och allt som hör till. Jag börjar känns hur det kliar i halsen och spränger i huvudet, ögonen har börjat rinna och klia också. Blir jag sjuk nu så ställer dom in operationen. Jag får inte känna efter så mycket. Bara köra. Äta mycket C-vitamin och gå ut och gå i friska luften. Jag som har ställt in mig på det här nu. Snälla, snälla den som styr, låt mig inte bli sjuk. Det här är mitt livs chans. Låt inte min värld rasa en gång till. Man lever ju bara en gång, jag vill kunna njuta av mitt liv. Så som jag gjorde förut. Innan jag såg min spegelbild på riktigt. Innan jag öppnade mina ögon.

"Man lever bara en gång, men om man gör det
på rätt sätt så är en gång tillräckligt" /Elin

En sista måltid,

Det där lät kristet, jag vet. Men idag åt jag faktiskt "en sista måltid i matsalen" med underbett. Nästa gång jag äter där har jag blivit opererad. För nästa vecka fick jag ledigt eftersom att de andra ska ha praktik och jag har en del sjukhus-och tandläkartider nästa vecka, så det visade sig att jag skulle ha praktik 2-3 dagar och det är ingen idé. Jag sa till min lärare att jag kunde vara i skolan nästa vecka men hon tyckte inte att det var bra, för då kunde jag ju bli smittad av någon mikroorganism och man får inte bli sjuk inför en operation! (Hon är sjuksköterska i grunden) Så visst. Jag ska glida hemma en vecka och förbereda mig psykiskt. Kommer deppa ihop av att gå här hemma och bara vänta..
Efter skolan gick jag på stan med Sara och Rebecca från klassen, köpte 2 sjalar. Har köpt 5 st på väldigt kort tid så nu lovar jag att jag inte ska köpa flera innan operation. Jag menar, det är ju lite onödigt. Men jag kommer nog aldrig sluta helt med sjal och om jag ska göra det lär det ta en lång tid. Försöker tänka hur många jag har:
*Brun stickad med glitter
*Svart stickad
*2 svarta "vanliga"
*Vit med glitter
*Grå "vanlig"
*Grå randig med glitter
*Grå/svart/vit rutig
*Grå blommig
*Beige blommig
*Brun med glitter
*Rosa med bruna blommor
*Röd med svarta/vita rutor
*Grön/svart/vit mönstrad
*Svart tunn stickad
*Grå/ljus turkos/svart "blommig"
*Grå med svarta blommor
+ Den hel vita jag tappade bort på stan i sommras.

Jag skäms. Jag har 17 sjalar (+ den vita) Det här är sjukt.
Det har gått alldeles för långt. Hur kunde jag?!

"Det är ändå vägen jag valt,
min förtröstan långt bortom orden" /Elin

Skratt och en tankestund,

Skolan började idag och jag fick träffa alla underbaringar från klassen. När vi satt på lektionen och flummade lite kände jag hur otroligt mycket jag saknat det. Skratta fritt liksom. Dagen fortsatte i skrattets tecken och jag åkte hem tidigare för att jag hade fått akuttid på tandregleringen i köping, eftersom att jag bitit av ett fäste på något tokigt vis.
På centralen hände något som har fått mitt huvud att arbeta för fullt resten av dagen. Kan inte skriva vad det var. Det är tokigt att förklara. Men ibland önskar jag att man kunde spola tillbaka och få uppleva samma saker igen, för att sedan rätta till där det spårade ur. Jag måste verkligen försöka våga, annars tappar jag en vän. Jag har kommit in i en period då allt är sådär jobbigt pinsamt igen. Tankarna snurrar vidare medans "Your winter" går på repeat.

"The grey ceiling on the earth
Well it's lasted for a while
Take my thoughts for what they're worth
I've been acting like a child
In your opinion, and what is that?
It's just a different point of view

What else can I do?
I said I'm sorry, yeah I'm sorry.
I said I'm sorry , but what for?
If I hurt you then I hate myself
Don't want to hate myself, don't want to hurt you

You read my eyes just like your diary,
Oh remember, please remember
Well, I'm not a beggar, but what's more
If I hurt you, then I hate myself, don't wanna hurt you" /Elin

Ett ord som gör ont,

Jag har aldrig blivit mobbad i skolan eller av utomstående för att jag har underbett. Det värsta stället har varit hemma, eller när jag är med släkten. Dom är värst. Säger precis vad de tycker och tänker.

Pappa och Kristoffer har alltid kallat mig för "Vickan" eftersom att kronprinsessan har underbett, mycket mindre än mig men hon har en speciell haka iallafall. Det finns dem som har imiterat mitt utseende eller gett mig tips att gå ut när det regnar eftersom att hakan sticker ut från kroppen och håller mina kläder torra. Jag har även fått höra att det behövs 2 kameror för att ta en profil bild på mig, eftersom att hakan inte får plats. Nu sitter ni säkert och skrattar, och visst. Det är säkert skitkul när det inte är dig själv dem skämtar om.

Idag kom droppen när vi satt och pratade om min operation och Aron säger: Elin är så ful. Ser ut som värsta... Sen lyssnade jag inte mer. Sprang iväg till toan och lät floden av tårar komma. Det var helt sjukt. Allt gick ur mig. I alla år har jag fått höra liknande kommentarer men just ordet ful får allt att rinna över.

Bara för att jag blir opererad så kommer inte orden försvinna. Dem kommer alltid finnas med mig. Som en spricka som spruckit mer och mer för varje kommentar. Det kommer ta lång tid att laga sprickan och den kommer att lämna ett spår efter sig.
Det är sista dagen på lovet. Trots att jag inte vet om jag tror sådär jätte hårt så har jag har bett alla böner jag kan men ingen tycks hjälpa. Orden är kvar. Dem sitter där dem sitter och dem gör så otroligt ont.

"Jag är din, bara din och ingen annans
Min kropp är trött och märkt av smärta som ett lerkärl
Sprickan är alltid närvarande liksom du, min Gud" /Elin

Party utan sjal,

Så idag var det dags att fira Sara som fyller 18 imorgon! Hon får göra så mycket som vi andra inte får då. Krogen, köpa cigg och ICA cider och hon får ta sitt körkort när hon vill. Grattis Sara!
Det var "bara" vi 4 i "patrullen" som var där. En helt sjukt bra kväll. Hoppas verkligen på en repris! Vi skålade med bubbel och grejer och vi gjorde något fint. En skål för att vi fortfarande höll våran vänskap vid liv. Att vi fortfarande var så tajta trots olika skolor och helt upptagna vardagar. När vi skålat och haft oss rullade musiken fortfarande. Så satte Rebecca på en låt och skrek; Den här är för oss! Och det var verkligen så. Allt stämmde så bra. "Sanna vänner"
*En liten sak till bara. Jag var utan sjal hela kvällen, jag bjöd på helt sjuka bilder. (Dom kommer ut i morgon) För jag vet att om 14 dagar är det borta. Äntligen.

"Sanna vänner har man kvar när de andra har gått
Sanna vänner kan man alltid lita på
När man lägger sig och dom står kvar
Sanna vänner är de bästa du har" /Elin

Massa samtal,

Idag har det varit skyttetrafik i teleslingan vill jag lova. Mamma skulle ringa tandregleringen och boka om tiden eftersom att jag fått tid för att fixa det sista inför operationen precis samtidigt som jag ska träffa narkosteamet på Måndag. Det visade sig att ingen hade kommunicerat med ingen och det blev en hel del samtal. Tillslut gick det ihop på något konstigt vänster så jag har fått tid att skrivas in och träffa narkosteamet på Onsdag ist. Tur att det finns några som är flexibla iallafall. Som sagt, inte första gången det brister i kommunikationen
Idag har jag skrattat med vänner. Det var skönt. Men så när jag kommer hem känner jag mig så otroligt ensam, även om jag inte är det. Sitter där på mitt rum ensam, i ren kaos. Mitt lilla huvud blir ju oroligt när det blir lite ändringar i kalendern. Är verkligen SÅ rädd för att bli sjuk och att operationen ställs in. Det skulle verkligen vara som att snubbla på mållinjen.

"All my life I´ve been waiting, 4 one moment in time" /Elin

Latmask i röran,

Precis vad jag varit idag. Har legat i sängen mest hela dagen, för att jag har haft värk i magen. Har testat det mesta under dagen men inget har funkat, men nu äntligen börjar det ge med sig. Kanske jag får sova lite inatt. Jag tog mig till affären vid fyra iallafall. Behövde lite motion. Tog även en promenad själv i mörkret och minusgraderna utan sjal vid tio tiden nu på kvällen. Behövde andas in ny luft och rensa konstiga tankar. Det blir lätt så när jag bara ligger inne på mitt rum en hel dag. Tankarna bara snurrar runt. Ganska mycket operations tankar faktiskt.
Nu när jag ändå håller på och packar ihop mitt rum känns det som om att jag vill packa en liten väska till sjukhuset på en gång, men det är lite tidigt för det ännu. Får vänta någon vecka till. Men allting känns så luddigt. Jag bara skjuter upp allt och blir aldrig färdig med något påbörjat. Allting är i en enda röra.

"Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt, det kanske var bra" /Elin

Förmågan att inse,

När jag låg i badet idag tänkte jag tillbaka på året som gått och på året som just börjat. Tänk hur saker kan förändras. Jag har gjort så mycket. Fått mycket. Tappat mycket. Känner att jag tar tag i de där tankarna en annan dag. Idag har det varit mycket tankar på operationen. Det är inte långt kvar. Men, jag är rädd. För att missa mycket. Rädd för att jag verkligen ska ångra mig, för hur resultatet blir. Min näsa kommer påverkas. Hur i hela världen kommer jag se ut?! Borde inte jag veta bättre. Jag önskar att jag var en sån stark person som struntade i hur jag såg ut och som hade vett att förstå att man duger som man är. Men jag kan inte. Jag hoppas att ni kan. Att ni har förmågan att ni inse att ingen förändring behöver ske. Att ni kan stå för den ni är och inte gör en massa operationer. För det är en förmåga jag saknar.

"You’re perfect.
Don’t change a thing.
You’re perfect.
You’re everything I need.
I like the way you’re not.
Typical, usual, superficial visual.
Just the way you are.
You’re perfect" /Elin

Ett monster på nyår,

Så igår var det nyårsafton. För mig det mest.. konstigaste någonsin. Mamma fattades. Tro det eller ej, men jag saknade henne. Jag visste att hon satt där hemma själv. Jag gick dit med en blomma på eftermiddagen i allafall. Åt middag med för-och efterrätt hemma hos pappa sen lite senare gick jag och Rebecca hem till Sara för att träffa henne och Amanda. Lisa kom dit med några kompisar, trevligt värre. Vid tolvslaget gick vi ut och skålade vid fotbollsplanen där det var en massa andra.

Under kvällen tog Rebecca några bilder. Jag bad henne att skicka dem till mig så att jag kanske kunde lägga ut någon på Facebook. Jag fick bilderna nu på kvällen. Jag vart helt förstörd. Bilderna på mig är hemska. Jag menar verkligen hemska. Jag skulle aldrig lägga ut en sådan bild. Jag förstår inte hur någon kan vara så otroligt ful. Jag satt i soffan med datan i knäet och grät. Det där fula äckliga monstret med en cider i ena handen och ett champangeglas i den andra, med armarna upp i luften och ett leende på de vidrigt fula läpparna som blottar den otroligt fula tandställingen. Det monstret, det var jag.. Jag minns när hon tog bilden i natt. Jag tänkte att jag skulle bjuda på en nu när det inte är så långt kvar till operation. Jag var lättad. Nu är jag förstörd. Tänk hur många som var där i natt och såg det där fula monstret. Men jag kan inte spola tillbaka tiden. Gjort är gjort oavsett om man vill eller inte.

"Är du en av dem som var där när det hände
Eller saknar du nån du en gång trodde du kände
Är du en av dem som gråter när ingen ser på
Är du en av dem som berörs ändå" /Elin