Idag pratade vi om döden med konfirmanderna. Dem skulle besvara 2 frågor. Den första var vad man trodde skulle hända efter döden och den andra var varför det fanns några som var rädda för att dö. Min grupp var jätte duktiga och diskuterade på bra, men de flesta var rädda för att dö. Jag är också det, men så slog mig tanken: Tänk om döden visar sig jätte skön och bra, så har man gått och oroat sig för det ett helt liv. Så onödigt. Jag tror att man inte ska tänka så mycket. Någonstans måste man våga tro på att det blir bra. Annars kan livet bli ganska tufft.
"Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?" /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar