Spegelmorgon = Panikmorgon = Sprängande huvudvärk = Stanna hemma = Ångest. Så där går det runt. I en jävla cirkel. Ska det vara så förbannat svårt att få håret som man vill ha det på morgonen? Att iaf kunna se sig själv i spegeln. Är det för mycket begärt? Jag har iallafall städat och pluggat en hel del. Senare ska jag försöka ta mig iväg på assistent möte. Då blir nog dagen lite bättre.
Ingenting känns bra idag. Varken operationen eller Finland. Allting känns så ovärt. Jag vet att det inte är det, men ändå. Sånna här mörka dagar gillar jag inte. Men skulle inte dem finnas, så skulle det inte finnas ljusa dagar heller. Jag hittade en bön som stämmer så otroligt bra.
"Herre, allt är mörkt. Jag är trött. Jag orkar ingenting.
Jag orkar inte vilja bli frisk. Jag vill inte se någon människa.
Jag vill vara ensam och jag orkar inte vara ensam.
Jag är rädd för mörkret. Jag är rädd för ljuset.
Jag är rädd för mig själv.
Idag orkar jag inte tro att det åter kan ljusna.
Låt mig få vara trött. Låt mig känna att du litar på mig,
trots att jag idag bara har dov smärta och trötthet att bära fram.
Låt mig känna att du kan vänta, att du vill ge mig tid,
att jag också i mörka tider har någon som vill ha mig,
just sådan som jag är" /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar