Ställde in mig på att sova hos pappa inatt, typ första gången det här året. Vad hemskt det låter.. Men jag åkte därifrån efter 2 timmar. Jag får börja så, ett steg i taget. Tufft men sant. Allting förändras med tiden, det bara är så..
Idag insåg jag att man aldrig är ensam. Jag trodde jag verkligen var helt ensam om vissa saker, men jag var inte det. Någon förstog min känsla, min besvikelse, mina val. Och att någon gör det, betyder allt för mig. Och detta betyder att om inte jag är ensam om det här, så är inte du heller det.
"Even though that I just meet you, And we've only said hello.
I can tell that you are special, Don't ask me how I know" /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar