Har en massa känslor och tankar som bara behöver komma ut, jag tänker tillbaka på hur det var. Vilka vi var, jag och min familj. Familjen perfekt. Ingenting var fel, kändes det som. Men något händer, starka band bryts och ingenting blir sig likt igen..
Jag är nästan aldrig hos dig. Har inget perfekt svar på varför. Men du borde fatta själv. Det är väll ganska självklart egentligen. Du vill bara pressa mig med frågan. Få mig att känna mig dålig. Snälla pappa, för allt i världen. Du av någon fattar väll? En gång har du kunnat mig utan och innan, läst mig som en öppen bok. Du var min största förebild. Jag beundrade dig mer än något att under solen. Jag älskade dig med hela mitt hjärta. Det gör jag inte längre och det sårar säkert både dig och mig.
Jag tänker tillbaka på alla bilder med dig och mig. Jag ler lite för mig själv med tårar i ögonen. Vi åkte bil på kvällen för att se rådjuren beta i skogsdungen. Handlade med en lista som mamma skrivit, annars glömde du vad vi skulle ha. Jag var med och tog "julharen" jag frös, men det gjorde ingenting. Jag fick ju vara med dig. Alla eftermiddagar vi spenderat i klädaffärer för att jag dagen efter ska fira något speciellt. Alla skämt som bara du och jag förstår. Det är liksom bara över nu.
Samma sak operationen, du var rädd. Tyckte det var läskigt att se mig må dåligt och vara så svullen. Ändå var du hos mig en stund varje dag. Tog ledigt från jobbet, för att vara med mig. Vi köpte lätt tuggad mat, du kom med näringsdrycker. Allting var så väldigt gulligt. Men vägen hit då? Alla dina kommentarer. Du har sårat mig många gånger. Det är faktiskt dina kommentarer som tagit hårdast av alla. Och jag förstår inte hur någon jag älskade så mycket kunde få ner mig på så djup botten.
Många pratar om att klippa navelsträngen såhär i tonåren. Och kanske är det just det här dem menar. Är det nu vi klipper? Mina känslor svämmar över och jag förstår att det måste få göra ont att tappa något som en gång var hela ens värld. /Elin
Älskade Elin! <3
SvaraRadera