Namnsdags firande,

Nej jag brukar inte fira min namnsdag men idag så kände jag att det var dags att fira det, fira något. Jag åkta och köpte cider och tårta för att sedan ta en kvällsfika med mina 3 närmsta tjejkompisar. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Det behövdes. Sanningar behövde erkännas. Känslor behövde delas. Jag skäms inte längre. Jag behöver inte skämmas. Vänner gör sådär.

"En vän är någon som vet allt om dig och ändå tycker om dig" /Elin

9 crimes,

Ungefär så känns det. Vilken dag, en mardröm. Jag skrattar och har kul på jobbet, men det är tufft också. Vissa saker knäcker mig psykiskt. De sjuka äldre tänker sig ibland inte för, har fantasier och allt möjligt. Det är tuff, riktigt tufft.

Jag tänker på fel saker, vid fel tidpunkt eller på fel ställe. Man ska inte tänka så mycket som jag gör. Jag kommer liksom inte att bli något klokare på det heller. Bara onödigt, måste förstå det.

"Leave me out with the waste
This is not what I'd do
It's the wrong kind of place
To be thinking of you
It's the wrong time
For somebody new
It's a small crime
And I've got no excuse" /Elin

Halvårs kontroll,

Min enda lediga dag den här veckan. Sovmorgon? Icke sa nicke. Jag hade tid hos käkkirurgen klockan 13, en halvårs kontroll och en extra titt efter den extra minioperationen. Men allt såg jätte bra ut. Det var rätt beslut att ta bort plattan på högersidan. Jag talade om att min känsel börjat komma tillbaka nu sista veckorna. Han sa att det var bra, att det händer mycket på en gång så snart skulle jag även märka en tydlig förbättring överhuvudtaget! Dem kallar tillbaka mig om ETT ÅR för en SISTA kontroll, sen "skriver dem ut mig" och "avslutar fallet" så att säga. DET känns grymt bra! Hur ska jag någonsin kunna tacka de där underbara personerna som kan göra underverk? Och hur ska jag någonsin kunna tacka alla som gått och går bredvid mig? Ni anar inte vilket stöd ni är igenom allt. Jag behöver er fortfarande..

Tack för att ni är famnen som håller om, örat som lyssnar och rösten som viskar; Allt kommer blir bra. /Elin

Vi är som frukter,

Idag på rasten när jag glatt tryckte i mig mitt äpple kom jag och tänka på en sak. Vi är ju som frukter. Vissa har lite mindre hållbart eller mindre fint skal, men kan ha en helt underbart god insida. Medans dem frukterna som ser godast ut kan visa sig vara riktigt sura och inte alls falla dig i smaken. Vissa väljer att skala frukten och bara äta innehållet, andra äter med skal och hela alltet. Grejen är att då kanske man inte orkar äta upp hela frukten, hela insidan. Man blir mätt, mätt på yta. Mätt på kärlek. Mätt på allt.

Kanske är jag inte frukten man ser först, eller helst väljer. Jag är heller inte den nyttigaste, godaste eller finaste frukten som finns. Men jag är trots allt en frukt jag också. /Elin

27 veckor efter operation,

För 27 VECKOR sen låg jag på operations bordet. Fick mitt utseende förändrat. Vaknade upp, kände direkt på hakan och det var borta. Men jag var först inte helt säker eftersom att det var ganska svullet och mörbultat Jag lovar att dag för dag bilder, från dem 3 första dagarna efter operationen, kommer ut sen.. Vägen dit var tuff, vägen efter har också varit tuff. Det är inte "bara att ändra något och sen är allt bra" det tar tid och tro mig, det tar kraft.. Men när man har klarat det.. Den känslan, den går inte att beskriva. Jag skrev en liten text som kanske skulle kunna få er att förstå.

Ett stort berg att bestiga med måsten, ska och krav.
Varje dag var en kamp och jag funderade på att lägga av.
Men när jag kom upp på berget, blickade jag sakta ut.
Och där kunde jag se vägen, den som jag gick förut.
När jag står här på berget så förstår jag ganska snart,
Att livet det är vackert och väldigt underbart. /Elin

Du får inte,

Elin är förvirrad, delad och osäker. Ingen bra Elin, ingen bra dag. Vet inte riktigt vad jag vill eller vad som händer. Det bara blir, oftast helt fel. Kan inte med ord beskriva min känsla. Det känns liksom som om att jag förlorat något jag aldrig haft. Men det är väll så. Man kommer alltid vela ha det man aldrig kan få. Livet är ju konstigt men jag är inte säker på att jag är så mycket bättre.

"Du får inte knacka på min dörr
Om du inte är beredd att komma in
Du får inte göra om mitt namn
Och börja kalla mig för din
Och du får inte vandra på min väg
Utan att visa mig ditt mål
Och inte stjäla av min godhet
För att fylla upp ditt hål

Men du får ta den tid du behöver
För att förstå vad är det du vill
Du får be en bön att tiden
Du behöver räcker till
Och du får samla dina tankar
Så att två själar kan få ro
Och så att allting som vi lovade
Oss själva, kan få gro

Du får inte andas på min panna
Och inte få mig falla mer
Om du inte sen kan stå för
All den oreda du ger
Och du får inte röra vid mitt hjärta
Som om allt var uppenbart
Men jag önskar inget hellre
Än att du gör allt emot mig snart" /Elin

Livet som en studsmatta,

Idag är en bra dag. Jag har berättat saker för mina kära vänner, som tyngt mig. Men som inte vågat komma ut. Jag har skrattat så att tårarna har sprutat de senaste timmarna på dygnet. Och det känns bra. Något annat som känns otroligt bra, ja bokstavligen så känns det bra på högersidan i käken. Min känsel börjar komma tillbaka!! Jag kände det idag efter duschen när jag torkade kinden med handduken. Jag kände, på ett helt annat sätt mot förut.

Livet är ungefär som en studsmatta. Hoppar man tillsammans så får man mera kraft i hoppen. Ibland får man sitta medans den andra hoppar och ibland får man själv hoppa lite extra hårt när en kompis behöver vila. Ibland kan man även skapa turbulens och obalans för varandra, men då är det bara stanna upp. Reda ut det och sedan fortsätta hoppa, tillsammans. /Elin

Alkohol förändrar,

Ingen bra dag. Kom hem från Västerås vid 14.30 tiden. Fick åka med Johan och Sanna hem efter att jag träffat Fredrik och Malin på stan i ett ganska förstört tillstånd. Vet egentligen inte varför.. Festen igår var kul. Träffade helt nya människor och några bekanta ansikten. Upp och ner, ner och upp. Jag är som jag är. Resten av dagen var jag ganska sliten. Mycket tankar blir det för min del. Kvällen går inte att beskriva. Varken toppen eller botten.

När jag stängt dörren kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Jag vet inte vart jag är på väg, vad jag gett mig in på. Vet inte vilka jag döljer det för egentligen, alla ser ju. Jag förstår inte riktigt. Men jag vet att alkohol kan förändra oss alla. /Elin

Synlig spricka,

Så var jag bjuden på fest i Västerås! Trevligt, ja det kan man säga. Men usch så rädd jag var innan. Varför är jag så rädd för vad andra ska tycka om mig? Dem får väll antingen ta mig eller dra. Jag måste få vara jag. Våga vara jag. Ett självförtroende som varit i botten tar tid att bygga upp och det måste få ta den tid det behöver. Man kan inte påskynda något eller springa fram. Sakta men säkert.

Personer jag bara träffat några gånger i mitt liv kan redan läsa av mig. Hur lättläst är jag? Jag försöker vara stark, bilda ett skal. Inte låta någon se mitt riktigt dåliga självförtroende. Men tydligen är jag fortfarande bräcklig. Precis som en sprickan i ett hus. Du kan måla över den hur många gånger som helst, men sprickan kommer ändå alltid att vara närvarande./Elin

Speciellt arbete,

På mitt jobb, som säkert många andra vårdyrken, får man ta ganska mycket smällar av de äldre som är missnöjda med något. Allt ifrån att man sätter blöjan fel till att maten smakar dåligt. MEN man får också så otroligt mycket tillbaka! Idag har jag fått överflöd med kärlek på jobbet. En tacksamhet som rinner över och fyller hela mig. Jag kan inte med ord beskriva hur bra jag trivs att arbeta inom vården. Det är verkligen det här jag vill göra. Det är jag.

På mitt jobb ser de boende en insida hos personalen. Säger dem att man är fin så menar dem inte bara utsidan. Och för mig så känns det bra att vara mer än ett tomt skal./Elin

Stereo love,

Tittade på lite bilder från Finland. Det känns sjukt att kunna säga det, men jag vill faktiskt tillbaka. Nu när man har sin trygghet här hemma. Fast mark under fötterna, luften fri från aska. Resan var ju ganska kaotisk men ändå, shit va kul jag hade. Det var första gången efter operationen jag skrattade med hela mig. Min skäl. Mitt jag. Vågade kanske möjligtvis ställa upp på bild. Oftast några spontana som inte vart sådär toppen snygga.

Resans låt måste ha blivit "Stereo Love - Edward Maya" glömmer aldrig när vi satt på donken, låten kom och vi undrade vad finnarna egentligen lyssnade på.. Så började vi göra våra snygga moves, i brist på annat en söndags eftermiddag. Dem vi bordet bredvid tittade som om att vi var störda i huvudet. Och det är klart vi var det. Vi var ju trots allt från Sverige. Och en resa till Finland var precis vad jag behövde för att inse det.

"Can I get to your soul?
Can you get to my thought?
Can we promise we won't let go?
All the things that I need
All the things that you need
You can make it feel so real" /Elin

26 veckor efter operation,

Det var ett tag sen nu. Tittade på gamla bilder igår. Usch så ont det gör. Såg "The Tyra Banks Show" idag. En kvinna som skämdes så för sin mun. Hon skulle få hjälp med det nu. Fick några tårar i ögonen för hennes skull. Vet precis vilka tankar som gått i hennes huvud, vilken resa hon har framför sig och vilken lång väg hon haft bakom sig. Resan tar nog aldrig slut. Det finns ju så mycket att göra som "ny" utan sjal och allt. Och på 26 veckor hinner man inte ta igen ett helt liv. Men jag vågar göra så mycket mer nu. Tro mig..

Det där med integritet tycker jag är viktigt. Vissa saker berättar man inte om sig själv inför andra, men då ska inte andra heller göra det åt dig. Visst skämt är skämt, men det får fortfarande inte rubba min integritet. Även om ni tycker att det är coolt eller roligt att skämta om det. Självklart är jag glad åt att kunna förgylla någon annans dag, men ändå. Vissa gränser måste finnas. Vi gör olika saker i olika åldrar. Inget man kan skynda på, det måste ju kännas bra. Det är bara acceptera det och gå vidare.

"Du bryr dig mer om andra saker än det och de borde du värdesätta på samma sätt som jag" /Elin

Hard work work,

Jag fortsätter jobba som aldrig förr och pengarna bara rullar in på kontot. Jag tackar då inte nej. Men något jag tänkte på är att det är ganska många som varje dag kommer till jobbet och suckar, men tröstar sig med att "snart är det lön" eller "jag får ju iaf pengar för skiten" SERIÖST?! Jag kom på det idag. Jag vet inte ens vilket datum jag får lön. Jag bryr mig inte. Någon frågade vad jag hade i lön, jag visste inte det heller helt 100. Jag skulle helt seriöst kunna jobba gratis där, även om det vissa dagar är tungt. Jag vet ju inte ens vad jag ska göra för alla pengar!

Jag jobbar inte för att jag måste utan för att jag vill. Vill visa vad jag kan, vad jag går för och framför allt få tillbaka med tacksamhet i överflöd. Det är det enda som betyder något för mig. Mitt liv blir rikare på kärlek i varje bemötande jag gör och den känslan går inte att beskriva. /Elin

Hakuna Matata,

Gjorde min första försovning i morse, jobbet ringde och väckte mig en timme efter det att jag skulle börjat. Så kan det gå när man inte kommunicerar på en arbetsplats.. Det var lugnt iallafall. Men hela min dag var förstörd. Bråkade även med pappa igen. Hur fan orkar vi, är det ens någon utav oss som gör det? Jag tror inte det. Vi pratade inte ens klart. Ett klick var allt som hördes. Men då är det så, jag har ändå ingenting att säga dig. Men att någon förstår mig och finns där betyder allt.. För en sak är säker, det finns ingen som förstår till 100% om man inte själv varit där.

Att en annan kompis som känns som en bror tar allt med en klackspark kan också behövas ibland. Vi smsade och helt plötsligt får jag ett långt sms med hela "Hakuna Matata" texten. Så störd är du! Men jag skrattade gott för mig själv mitt i natten..

"Hakuna matata,
de är ord som är bra
Hakuna matata,
gör att man blir glad
Inga bekymmer,
man är lycklig var dag
Är en härlig frid
- Filosofi
Hakuna matata" /Elin

Sömnsvårigheter,

Jag har så otroligt svårt att sova på nätterna! Inte bara för värmen, nej nej. Det går ju för tusan på högvarv i huvudet. Tänk tänk, precis som Nalle Puh. Det känns så ensamt, även om jag aldrig haft någon som regelbundet sovit bredvid mig. Det känns så otryggt, även om jag vet att mamma är utanför dörren och lillebror en meter ifrån.. Innan operationen hade jag svårt att sova för att jag var rädd, rädd för att lämna ut mig själv i ingenting. För man vet ju inte vad som händer när man sover, någon kunde ju se mitt underbett eftersom att i sömnen slappnar man av helt. Glömmer aldrig den gången pappa hade gått in på mitt rum när jag sov och tagit kort. Det var bland det värsta jag sett. Och den bilden vill jag aldrig mera se igen.

Men det är dåtid. Lär dig leva i nuet. Sluta tänk så mycket och börja lev ditt liv, för det kan ingen annan göra åt dig. /Elin

Overdrive,

Jag lyckades få sova 2 timmar och 15 minuter inatt. Tankarna tog helt över. Samtidigt som jag mår underbart bra och kvällen igår var bra så kan jag inte sluta få bort alla negativa bilder. Om man mådde bra 6 utav veckans dagar så skulle man ändå minnas den där 7:e sämsta dagen, som bäst. Varför är det så? Har jag bara blåst upp allting? Eller är det verkligen som det är. Jag blir lite rädd. Jag måste ha kontroll över saker och ting, men det har jag inte nu. Jag har svårt för att göra som alla andra säger. Svårt att våga lita på att "det bara händer om det är meningen så"

"I took one step forward and two steps back,
it was this close to a heart attack.
And now why do i wanna do it again??
Im into overdrive, yes super overdrive.
Life's a hell of a ride when the rules dont look right
Im into overdrive I listening only to me, myself and I
think i just let it slide it overdrive" /Elin

Nya vänner,

Det här visade sig bli min sista lediga dag den här veckan. När jag satt på tåget påväg till västerås för att träffa 2 utav dem jag jobbade med på familjelägret i Rättvik, ringde dem från bemanningstjänst och frågade om jag kunde jobba på söndag. Jag tackade ja eftersom att jag ändå jobbar lördag och måndag.

Jag blev kvar i västerås hela kvällen, tog sista bussen hem. Börjar ju trots allt jobba 7 imorgon.. Men kvällen idag var helskön, sådär lagom bra. Något jag gärna skulle göra om. Jag kom på tanken när jag var där. Den gamla Elin hade aldrig gjort det.

Hon hade aldrig ens åkt in för att lära känna nya personer, följt med hem till en utav dem, åkt hissen, druckigt en kopp kaffe, vågat ha någon nära, vågat skratta, åkt sista bussen hem. OCH hon hade absolut inte gjort det utan sjal. /Elin

Fotspår i sanden,

När någon får höra att jag är med i svenska kyrkan som konfirmandassistent blir jag ofta pikad eller ställd mot väggen. Frågor om min syn på gud. Och jag vet inte vad jag har för syn, om jag tror så mycket egentligen.. Men det finns en text, kanske den finaste inom kristen tro som heter "Fotspår i sanden" Så skulle jag vilja förklara min syn på det hela.

"En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.

HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig" /Elin

25 veckor efter operation,

25 veckor. Otroligt. Men ändå så lite. Eller.. Snart ett halvår. Tiden går fort när man har roligt så att säga! Mitt liv rullar, allting liksom fungerar helt okej. Det känns bra. Och idag helt plötsligt när jag smsade med en kompis kom jag på mig själv. Jag stod framför spegeln och log. Jag tittade tillbaka på spegelbilden. Det var Elin jag såg. Jag granskade ögonen. Bara väntade på att dem skulle titta bort, men dem gjorde inte det. Dem gick bara upp och ner för att titta. Stannade lite extra länge vid ansiktet. En förändring. Det här är jag.

25 veckor efter operation kan jag titta mig i spegeln igen. Jag älskar inte bilden, MEN jag kan acceptera den. /Elin

Sommarjobb,

Så har jag arbetat första riktiga dagen på Lövåsen. Vilket betyder att mitt sommarlov i princip är över. Det känns både bra och dåligt. Mitt sista riktiga sommarlov någonsin. Jag vart sittandes en stund med tanken och började spåna vidare. Har jag gjort allt jag vill nu? Har jag tagit tillvara på lovet nu då? Och vad i hela världen händer sen?! Tanken är ganska skrämmande. Vad har jag gjort alla andra lov med sjalen runt halsen? Har jag njutit av något sommarlov?!

Jag satt och tänkte en stund, men kom fram till att om jag ska sitta och tänka såhär tog jag ju ännu mera tid av mitt sista sommarlov. Och det är de faktiskt inte värt. Jag ska fortsätta njuta nu, på precis samma sätt som förut. /Elin

En förklaring,

Har en massa känslor och tankar som bara behöver komma ut, jag tänker tillbaka på hur det var. Vilka vi var, jag och min familj. Familjen perfekt. Ingenting var fel, kändes det som. Men något händer, starka band bryts och ingenting blir sig likt igen..

Jag är nästan aldrig hos dig. Har inget perfekt svar på varför. Men du borde fatta själv. Det är väll ganska självklart egentligen. Du vill bara pressa mig med frågan. Få mig att känna mig dålig. Snälla pappa, för allt i världen. Du av någon fattar väll? En gång har du kunnat mig utan och innan, läst mig som en öppen bok. Du var min största förebild. Jag beundrade dig mer än något att under solen. Jag älskade dig med hela mitt hjärta. Det gör jag inte längre och det sårar säkert både dig och mig.

Jag tänker tillbaka på alla bilder med dig och mig. Jag ler lite för mig själv med tårar i ögonen. Vi åkte bil på kvällen för att se rådjuren beta i skogsdungen. Handlade med en lista som mamma skrivit, annars glömde du vad vi skulle ha. Jag var med och tog "julharen" jag frös, men det gjorde ingenting. Jag fick ju vara med dig. Alla eftermiddagar vi spenderat i klädaffärer för att jag dagen efter ska fira något speciellt. Alla skämt som bara du och jag förstår. Det är liksom bara över nu.

Samma sak operationen, du var rädd. Tyckte det var läskigt att se mig må dåligt och vara så svullen. Ändå var du hos mig en stund varje dag. Tog ledigt från jobbet, för att vara med mig. Vi köpte lätt tuggad mat, du kom med näringsdrycker. Allting var så väldigt gulligt. Men vägen hit då? Alla dina kommentarer. Du har sårat mig många gånger. Det är faktiskt dina kommentarer som tagit hårdast av alla. Och jag förstår inte hur någon jag älskade så mycket kunde få ner mig på så djup botten.

Många pratar om att klippa navelsträngen såhär i tonåren. Och kanske är det just det här dem menar. Är det nu vi klipper? Mina känslor svämmar över och jag förstår att det måste få göra ont att tappa något som en gång var hela ens värld. /Elin

Everything changes,

Ställde in mig på att sova hos pappa inatt, typ första gången det här året. Vad hemskt det låter.. Men jag åkte därifrån efter 2 timmar. Jag får börja så, ett steg i taget. Tufft men sant. Allting förändras med tiden, det bara är så..

Idag insåg jag att man aldrig är ensam. Jag trodde jag verkligen var helt ensam om vissa saker, men jag var inte det. Någon förstog min känsla, min besvikelse, mina val. Och att någon gör det, betyder allt för mig. Och detta betyder att om inte jag är ensam om det här, så är inte du heller det.

"Even though that I just meet you, And we've only said hello.
I can tell that you are special, Don't ask me how I know" /Elin

Power meet,

Förmiddagen spenderade jag på Parken Zoo med faster Malin och lillkusin Rasmus. Perfekt väder! Det var en bra stund på dagen med 2 personer som jag gillar. Och lite kul är det ju att få bli barnslig ibland och behöva åka i rutschkanorna. Vi kom hem strax efter en sen lunch tid så jag hade resten av dagen framför mig!

Efter mycket om och men följde jag med pappas kusin med flera in på Power Meet. Jag gillar inte sånt där egentligen. Det är för mycket fylla för min del. Jag tycker det är obehagligt. Men det gick bra och jag hade kul. Vi stannade för att nattäta på MAX. Men jag ville inte ha något. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt.

24 veckor efter operation klarar jag fortfarande inte vardagliga saker. Inte på grund utav operationen, utan brist på dålig självkänsla. Ibland är det som om att jag fortfarande har underbett, i hjärnan sitter bilden utifrån liksom kvar. Att jag inte kunde äta inatt med alla andra, det kändes som ett bakslag. /Elin

This is me,

Ger mig själv en klapp på axeln och säger bra kämpat Elin. 24 veckor utan sjal. De flesta tycker att det är töntigt att jag räknar och håller på, men jag lovar att 24 veckor är mycket för mig när varje dag är en kamp. Men det går bra nu. Jag mår bra. Kanske är det så att det här är jag. Kan jag ha hittat den riktiga Elin? I vilket fall så trivs jag och just nu så känns det rätt att vara jag.

"I've always been the kind of girl That hid my face
So afraid to tell the world What I've got to say
But I have this dream Right inside of me
I'm gonna let it show, it's time
To let you know To let you know

This is real, this is me
I'm exactly where I'm supposed to be, now
Gonna let the light, shine on me
Now I've found, who I am
There's no way to hold it in
No more hiding who I want to be
This is me" /Elin

Det där med döden,

Sjukdomar tar över oskyldiga människors kroppar och här sitter jag och klagar på att jag är rastlös, är jag ens glad för att jag lever? Vi människor är så förbannat otacksamma. Idag kan vara den sista dagen i mitt liv, det har jag inte en aning om. Men jag lever som om att jag har flera hundra år kvar. Man kan drömma som om att man kommer leva för alltid, men man ska leva som om att man skulle dö i morgon. Den tanken kom till mig idag; Vad skulle JAG göra om jag fick reda på att jag skulle dö inom kort? Vad skulle JAG prioritera? Jag fick upp en massa saker i huvudet. Resa, shoppa, festa, älska, erkänna, berätta. Ja, jag skulle följa mina drömmar för att nå mina mål. Göra allt jag alltid velat gjort. Så varför gör jag inte det med en gång?

"Igår är historia, idag är en gåva och imorgon är ett mysterium" /Elin

24 veckor efter operation,

24 veckor som den nya Elin, vilket betyder snart 24 veckor utan sjal. Jag saknar dem inte speciellt mycket. Allt i munnen känns bra. Jag är nöjd med resultatet. Jag bestämde mig redan innan för att vara nöjd, att vad som helst förutom mitt dåvarande utseende skulle vara bättre. Och det är sant, så mycket värre kunde det inte bli. Gamla bilder gör ont att titta på. Ändå kan jag ibland sakna det som varit. Självklart gör jag det. Men tänk så många år, så mycket tid, så många tårar, så otroligt mycket komplex som gått åt. Från att vara självsäkra Elin som inte skämdes för någonting och dansade på borden under lektionstid, till att bli en Elin som inte vågade någonting och helst av allt gömde sig bakom sjalen.

Jag sökte balans i mitt liv men här står jag, utan underbett och sjalar och vet inte vart jag är påväg. Om det är toppen eller botten, det vet jag inte. Vem jag är, det är jag inte helt säker på. Men snart vet jag, snart. /Elin

Ta ingen skit,

Jag undrar hur många gånger man sett Elin Ek i sin "Grynet" roll, stå där i tv rutan med glasögonen med bred båge, tiaran i håret och glitter och rosa överallt i sina coola kläder för att sedan säga: "TA INGEN SKIT!" Ändå så gör man det. Trots "Grynets" tjat i låg ålder. INGEN ska behöva ta skit, ALLA har samma rättigheter och värde. Börjar man med att ta skit, liksom jag hamnar man tillslut på botten och på botten, där kan man tillslut inte skilja på normalt snack och skit. Och DET är riktigt tufft.

Så för allt i världen, ta ingen skit. Var dig själv och låt ingen någonsin få ändra på det. /Elin

Långa nätter,

Tankarna, kaoset. Det fanns där i mitt huvud till klockan 3 inatt, då somnade jag av ren utmattning. Hur orkar vissa trycka ner mig i botten? De kanske inte gör det med mening, men jag, som en gång vandrat på självförtroendets och självkänslans botten, suger åt mig som en svamp och börjar direkt tänka på de där 15 sakerna som gör det hela omöjligt. Jag är starkare än förut och kan tackla smällen, men ännu inte tillräckligt Men en dag ska ingenting få stoppa mig, ingen trycka ner mig. Men tills dess blir det nog flera långa nätter.

"Långa nätter, där ute finns en värld av långa nätter och jag sitter vid fönstret i mitt rum och blickar ut över stadens alla ljus. Säg, är det långa nätters fara att se det man vill se och var den man vill vara, och någon att ty sig till när långa nätter inte blir som man vill" /Elin

Tänk större ego,

I min omgivning är det fullt utav underbara personer som kan glädjas åt att se mig må bra. Det är liksom tillåtet för mig att må bra. Men vissa har svårt för det där. Vissa behöver tänka om, tänka större. Kanske ta fram det ljusa sidorna med vissa händelser istället för att direkt rabbla upp 15 orsaker som gör det omöjligt. Men det är klart. Ibland är man avundsjuk, ibland är man trångsynt och ibland är man väldigt, väldigt ego.

"Du ville träffa mig i veckan, det var nån dag som passade dig. Du tog förgivet att jag kunde, men du glömde fråga mig. Du glömde fråga mig. Du flyger högre än oss andra, man får se upp varenda gång. Först när du tar dig ner på jorden, först då kan jag va din vän. Först då kan jag va din vän" /Elin

Att vara eller inte,

Den ständiga frågan jag får just nu känns det som, är: "Men Elin har du inte hittat någon?" Eller: "Vad heter han då?" Svar: Nej och han heter ingenting. Jag jobbar solo så att säga. "Men vill du inte ha någon då?" Svar: Nej jag vill inte ha någon bara för att ha någon jag vill ha någon som vill ha mig för att jag är jag. Gränsen från att vara vänner till att vara tillsammans är ganska lång, men ibland även väldigt tunn. Det är svårt det där med att vara eller inte vara.

Men jag tror att det är svårt för andra att älska en om man inte älskar sig själv. Så det blir min första uppgift. Att lära mig att acceptera mig själv för en jag är. /Elin

Never look back,

Negativa Elin har sina ljusa stunder. Hade samtal med Liling idag och på kvällen var jag på RixFm festivalen med Rebecca. Träffade en hel del väl bekanta ansikten, inte en minut för tidigt! Jag har saknat dem från klassen, kyrkan och alla andra som betyder något! I stan vid sånna här tillställningar ser man otroligt många som står och håller om varandra, håller handen eller lutar sig mot. En dag är det min tur.

Livet är som ett pussel, det finns någon för alla. Men att sedan få ihop det kan vara en upplevelse bara det. Jag är rädd. Tankarna flyger tillbaka till sånt som varit. Never look back Elin, never look back. /Elin