Viktigt att hålla ihop,

Fyra timmars skrik-tid avverkade, idag igen. Fyra timmar av sura miner och trytande tålamod. Fyra timmar av total förvirring och en känsla av hjälplöshet, hopplöshet. Jag står där som en hjälplös förälder och hopplös sambo. Vaggar mitt barn och viskar de finaste orden jag vet. Svarar min sambo då och då genom att överrösta skriket.

Tårarna smyger sig på. Tårarna som säger: jag orkar inte längre. Sedan kommer ilskan. Frustrationen över att jag är redo att ge upp när det bara gått några veckor. Jag måste stå ut, har inget annat val. Men hur i hela helvete ska vi ta oss igenom det här? 

Jag blir rädd för att tanken ens når mig. Har inte råd att tänka negativt.

Jag älskar både min dotter och min sambo, klart att vi fixar det här. /Elin