Inatt gav jag operationen sova-i-egen-säng ett seriöst försök. La till och med tillbaka henne efter att jag ammat, vilket resulterade i att jag låg vaken många timmar trots att Astrid sov så gott. Då spjälsängen står precis mot min sida av vår säng är hon max 10 cm och några spjälor längre bort. Men ändå skriker det nej i hela mig. Vid morgonkanten när jag ammat ännu en gång lät jag henne ligga kvar i vår säng och vips så fick jag också sova några timmar. Det är ganska uppenbart att jag inte gör det här för att jag vill. Jag tvingar mig igenom det för att alla andra säger att det ska vara så.
Astrid har sovit i sitt babynest i vår säng, av den enkla anledningen att jag inte vill att hon ska känna samma ensamhet som jag gjorde innan Johan kom in till förlossningen. Nu tänker ni att jag är dum i huvudet och att det var ett jävla tjat om den där förlossningen. Men vet ni? Vissa saker tar man sig bara igenom genom att älta.
Jag ska fortsätta träna på att ha Astrid i sin säng.
Och jag tänker fortsätta att älta min förlossning,
till den dagen jag kan göra det utan att bli ledsen. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar