Varför blir jag aldrig tagen på allvar i vårdsammanhang? Det verkar inte spela någon roll vart jag vänder mig eller vilka symtom jag har. Alla snäser av mig och försöker hitta svaret i det som tydligen står med stora bokstäver över hela min journal. Ångest.
En tid i mitt liv var allting turbulent. Jag mådde konstigt och fick diagnosen ångest. Sedan den dagen har det alltid blivit lite svårare att få en läkartid. Alltid fått anstränga mig lite mer för att bli tagen på allvar. Jag har uppsökt vårdcentral och akut för alla möjliga åkommor men alla pratar om samma sak.
"Jag ser här att du lider av ångest" "Hur mår du annars?" "Känner du av din ångest?" "Du vet att det kan visa sig i kroppsliga symtom?"
Så fort dom fraserna kommer, då vet jag att läkaren inte har hittat något större fel på mig men ändå vill ge mig ett svar. Som om att jag vore dum i huvudet. Det är så lätt för dem att alltid skylla på min ångest. Som en ständig bortförklaring.
Jag glömmer aldrig den gången jag uppsökte akuten 3 gånger inom en vecka på grund av misstänkt njursten. Jag fick en smärtstillande spruta i ryggen och smärttopparna gav med sig. Blev skickad på röntgen där jag svimmade av någon anledning och fick därefter ett eget rum på akuten. En sköterska klappade mig menande på axeln och sa att läkaren skulle tala med mig. Det gjorde han inte. Han kom in, gick fram till mig där jag låg i sängen. Knackade mig på huvudet och sa: "Ditt fel sitter här" Det ögonblicken glömmer jag aldrig.
Än i dag kan jag ångra mig tusen gånger om att jag en gång i mitt liv sökte hjälp för mitt psykiska välmående. För det har jag fått äta upp, resterande delar av mitt liv och jag kommer säkerligen få fortsätta med det. Samtidigt vet jag inte hur mitt liv hade varit idag om jag inte tagit det där steget. Steget som gör att jag får anstränga mig lite mer för att andra människor ens ska ge mig en chans. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar