Vi åkte förbi farmor och farfars hus. I sovrumsfönstret på övervåningen sken en lampa svagt. I den stunden kom saknaden. Likt en våg som rullar in mot land, från ingenstans. Min farmor fattas mig. Dagarna jag spenderat där hemma är förbi. Kvällarna i husvagnen är ett minne blott. Det bästa minnet från min barndom.
Cancer är en vidrig sjukdom som bryter ner både kropp och själ. Det är tufft att se någon man älskar må så fruktansvärt dåligt. Se hur smärtorna varvas med ett illamående, se hur ögat liksom tappar sin glans. Kvar blir en trött och slut människa som gör sitt bästa för att klara dagen, ibland med ett ansträngt leende. Om hon bara visste hur mycket jag beundrar henne. Modet, viljan, kraften och styrkan. Styrkan som tillät henne att vara svag.
Jag glömmer aldrig den dagen strax innan hon gick bort. När jag sagt hejdå och hunnit ut i hallen, då brast det. Som om att jag kände på mig att det kunde ha varit sista gången. Jag ville vara stark men jag vet att hon hörde att jag grät. Tårar som inte gick att trösta. Ingen är superhjälte när det gäller cancer. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar