Jag har flyttat bloggen,

http://blogg.alltforforaldrar.se/livetmedastrid

är sidan ni ska besöka för att fortsätta läsa! Jag kommer att skriva om exakt samma ämnen med precis lika mycket ärlighet, härlighet och kärlek.

Anledningen till att jag fortsätter blogga på ett annat ställe är enkel. "Bakomsjalen" är lite för mycket av den gamla Elin för att namnet ska göra sig rättvisa. Bloggen får vara kvar för den som vill läsa (och för mig att gå tillbaka till) men vill ni ha nyaste nytt hittar ni mig under namnet
http://blogg.alltforforaldrar.se/livetmedastrid

För det är exakt så det är. Jag lever ett liv med Astrid nu.
Hon kommer alltid att vara en del av mig. Oavsett vad. 
Och det är jag så otroligt jävla lycklig över. Tack. /Elin

Hon var så planerad,

Flera gånger har jag fått frågan om Astrid var planerad och ingen annan fråga gör mig så arg. Jag tycker det är ganska oförskämt att fråga, för vad spelar det egentligen för roll? Jag älskar mitt barn och det borde räcka som information till de människor jag inte ens umgås med. Själv skulle jag aldrig ha hjärta att fråga och skulle jag mot för modan göra det ska jag ha en väldigt bra anledning eller en god relation till personen.

Jag vet inte varför frågan gör mig så upprörd. Kanske för att jag själv vet svaret. Jag la studierna på hyllan och skaffade mig jobb och körkort för att vi ville ha barn inom snar framtid. Kanske för att jag också vet att det krävdes både missfall och ägglossningstester i väntan på henne. Därför kan jag stolt, högt och tydligt svara ja på frågan. Astrid var planerad, in i den minsta detalj. /Elin

Som om kläder avgör,

Idag handlar samhället om yta, hur vi ser ut och hur vi klär oss. Jag orkar inte bry mig egentligen, vill inte bli berörd men ingen lämnas utanför dessa oskrivna regler. Nu har jag kommit på mig själv flera gånger. Då mammalivet klivit ner i åldrarna och jag inte vill bli misstagen för att vara en mamma som "bara råkade bli gravid" har jag tänkt på hur jag klär mig vid vissa tillfällen. Inte alls något märkvärdigt, men läs vad som följer så ska jag förklara mig.

Jag använder samma kläder som jag använde innan Astrid kom och innan jag ens var gravid. (Ja, dom passar!) men jag har märkt att jag väljer mina kort. Första gången jag tog mig själv på bar gärning var när jag skulle till läkaren med Astrid. Jag hade min skinnjacka på mig men innan vi gick in på vårdcentralen bytte jag till en parkas, bara för att jag kände mig oansvarig i skinnjackan. Va fan hände där? Sen när blev mammor i skinnjacka dåliga mammor?!

Något annat diskussionerna handlar om är underkläder. Sist jag stod i en provhytt med bh och tillhörande trosor i högsta hugg fick jag höra saker som: "du kanske ska ha något mer täckande" "spets känns ju som lite för mycket nu när du har en liten" Vänta här nu. Det är inte barnet jag ska klä av mig inför, inte hela centrum heller. Den som ska se mig i underkläder är rimligen den som gjort mig gravid och jag kan säga att just då var det inte många klädesplagg med i leken.

Täckande eller inte. Med spets eller utan. String eller hotpants.
Som mamma är jag fortfarande Elin, med min lust och fägring. /Elin

Mamman på möhippa,

Det är något speciellt med möhippor. Stämningen, pratet, drycken och skrattet.
Jag har haft en riktigt rolig dag och såklart saknat min Astrid som inte varit ifrån mig så många timmar förut. Hon hade det mysigt med sin pappa Johan men mot kvällningen hade hon tröttnat på att jag roade mig. Med Astrid panikskrikandes i bakgrunden vid mitt och Johans samtal fick jag nog. Visst det var skönt att komma ifrån allt en stund och det är ju så nyttigt för både mamma och bebis med en stunds separation. Men inte hur länge som helst och absolut inte till vilket pris som helst!

När hon lugnat sig mös vi. Och jag njöt, njöt som aldrig förr.
Jag kände en sån enorm kärlek till henne. Mitt allt, min Astrid.
Insåg hur viktig dagen varit för mig. Mamman behövde det här. /Elin

Lär mig Astrids rutiner,

Dagar med rutiner är bra dagar! Vi har märkt att Astrid är glad under hennes vakentid om hon får sova längre stunder. Tyvärr lyckas hon bara sova dom längre stunderna i sängen. Dagar som idag då jag flänger och far till vänner och shoppingcenter får hon inte den sömn hon behöver och hon blir gnällig hela dagen som blir lite hattig i sin helhet. Men det är smällar man får ta!

Så småningom kanske hon lär sig att sova ut i vagnen också.
Allting tar sin tid men nu vet jag vad hon behöver och när. /Elin

Håller ögonen öppna,

Något i mig skriker mer och mer efter hus. Kanske är det solen som bidrar med stämningen och suget eller så är det grannens besökare som bara får mig att vilja flytta, helst igår. Jag vet inte riktigt, tror nog att det kan vara lite av allt. Små saker bidrar ju faktiskt också till att bägaren rinner över.

Jag håller ögonen öppna för huset med stort H.
Kan hända att vi får vänta länge på just det huset.
Men jag tror att det kommer vara värt det sen. /Elin

Samma skrik som förut,

Ikväll gav Astrid mig en riktig flashback. Ett riktigt skärande kolikskrik fick mig att ta till de åtgärder jag vet lindrade förut. I ren panik ringde jag hem Johan som var hos en kompis. Lagom till han klev innanför dörren däckade hon som en apa kring min hals, högröd i ansiktet och sådär snyftande hämtande efter andan.

Själv försökte jag samla mig och även jag, hämta andan. Astrids kolik har satt djupa spår i mig. Idag klarar jag knappt en liten stund med skrik innan jag känner tålamodet tryta och ångesten krypa sig närmre. Alla känslor jag känner kommer ut i ilska. Jag både tänker och säger saker jag egentligen inte menar och jag kan inte hantera det.

I huvudet ekar allas kommentarer. "Det är så myyyysigt med smått" och jag undrar, vart då någonstans? Vart fan är det mysigt med skrik, panik, kolik och gnäll? "Åh, är du lycklig nu?" till svar vill jag skrika att jag aldrig varit med om något liknande helvete men istället svarar jag: jaa men det är klaaaart. Jag glömmer aldrig när en kvinna sa "Men visst är hon väll det bästa som hänt dig?" Jag svarade bara ja.

Idag vill jag förklara mig. Liksom formulera svaren lite bättre.
Astrid (och Johan för den delen) är det bästa som hänt mig men spädbarnstiden är det värsta jag varit med om. Vi klarade det tillsammans, som en familj (trots allt!!) och det håller på att bli bättre! Fan ta alla er som nu predikar om att jag kommer sakna den tiden. Vad ska jag sakna? Koliken!? Möjligen alla små söta nappar och kläder.

I skrivandets stund har jag tårar i ögonen. Det finns en del att bearbeta.
Astrid vaknar och tittar upp mot mig. Sedan ler hon med hela ansiktet.
För en stund glömmer jag det som varit. Allt kommer bli bra, jag med. /Elin

Snälla köp inte Astrid,

Jag är en mamma som tror på kärlek. Jag vet att med kärlek kommer man långt, längre än många andra. Jag har aldrig varit materiell. Under min uppväxt var vi en familj med relativt normal inkomst. Vi hade så att det räckte men jag kunde inte få det nyaste varje månad. I födelsedagspresent eller julklapp fick vi alltid något stort (mobil, mp3, dator osv) och sedan var det bra. För mig räckte det för jag har alltid fått kärlek. Mina föräldrar har alltid varit närvarande och vi har alltid firat högtider på ett eller annat sätt. Jag vill göra samma sak för Astrid.

Än är Astrid liten. Hon förstår inte vilka som finns i hennes närhet för att bidra med kärlek och vilka som tror att det räcker med att köpa presenter. Jag ser hellre att vi får ett telefonsamtal bara för att fråga hur Astrid mår än att hon får massa saker. Valet är ert men jag vet vad hon kommer uppskatta mest när hon blir äldre. /Elin

Grattis till systemålder,

Då min lillebror fyllde 20 tog pappa tillfället i akt att bjuda in alla hans syskon med familjer till en grillkväll. Det är trevligt att träffas allihopa, det händer inte allt för ofta. När det sedan väl inträffar och jag får träffa mina kusiner i alla dess åldrar inser jag att vi är olika. Vi blir uppfostrade olika. Jag tänker uppfostra Astrid annorlunda. Vissa moment gör mig imponerad och jag får inspiration till min roll som mamma. Andra grejer gör mig avskräckt och jag kan inte förstå vart det gått snett. Hur mycket ett barn kan styra vuxna människor.

Jag och min lillebror har samma uppfostran.
Grattis på födelsedagen bästa du! /Elin

Tills döden skiljer er åt,

För första gången under hela Astrids livstid var hon varken min eller Johans huvudvärk. 6.5 timme med mormor gjorde susen och jisses vad jag hann sakna henne! Vi själva fördrev tiden på Mälaren, på en båt med trerätters middag och bröllop. Jag har nog aldrig sett något vackrare.. Allt var perfekt!

Jag blir lite sentimental. Känner alla möjliga känslor.
För jag har precis blivit vittne till två människor löfte.
Ett löfte om att vara varandra trogna, till livets slut. /Elin

Ett svettigt skrikigt dop,

Astrid kände inte alls för att vara pluttig och söt i sin klänning som mamma sytt eller de olikfärgade rosa banden jag köpt. Nej, det var ingenting hon planerat. Istället visade hon upp det hon kan bäst. Skrik och panik. Sparkar och slit. Tills prästen tog henne och fixade vatten på huvudet. Då låg hon där i famnen, lugn som en filbunke.

Jag har försökt hålla mig lugn och inte stressa upp mig för dagen i sig. Astrids skrik och gnäll är jag van vid. Likaså besökarna på dopet. Dem vet precis hur Astrid varit och vilket helvete vi haft, därför borde det inte röra mig ryggen. Men undermedvetet måste det vara något som påverkat mig och Astrid känner av mig direkt.

Och där stod vi. Totalt genomsvettiga och röda. Astrid liggandes lugn i prästens famn. I den stunden kände jag mig värdelös. Som en riktig jävla sopa. /Elin

För att se om du andas,

Lokalen är ombonad med rosa ballonger, rosa dekoration, rosa servetter och vita dukar. Fikat är bakat med Astrid som publik, vilket betyder att jag tappade räkningen på hur många deciliter mjöl jag haft i. Kärleksmumsen resulterade i glasyr på hela spisen så ja, det är hembakat på alla dess vilkor! Det har ju sin lilla charm det också.

Nu är klockan snart midnatt och jag ska krypa ner i ett varmt bad som uppladdning inför dagen D. Men först ska jag gå och titta så att Astrid sover. Kanske stå vid hennes säng en stund för att se så att bröstkorgen rör sig. I samma stund slår det mig.

Kärlek är att se efter om du andas. /Elin

Är en dålig mamma idag,

Idag är jag en dålig mamma då jag saknar både tålamod och vanligt mod. I huvudet snurrar alla möjliga tankar en mamma inte bör tänka men gör det ändå. Problemet ligger i att vi aldrig pratar om det och plötsligt har vi ännu ett tabubelagt ämne.

Vi är ganska bra på att tabubelägga ämnen, oftast helt i onödan.
Fast okej, helt normalt är det väll inte att vilja tjonga in huvudet i väggen,
bara för att under en stund höra och se något annat än gnäll och skrik. /Elin

Då var du bara ett plus,

Jag glömmer aldrig känslan jag fick av att se testet visa ett plustecken. Minns hur jag skakig körde hela vägen till stan, då apoteket här hunnit stänga, för att köpa ett till test och bli tvärsäker. Jag köpte ett med vecko-indikator och medan den tänkte ut hur många veckor du varit där inne vandrade jag fram och tillbaka i lägenheten. Tillslut hade den tänkt klart. Gravid 1-2 veckor. Jag var gravid och väntade ivrigt på att Johan skulle kliva innanför dörrarna. Han genomskådade mig, ganska på direkten.

Först glädje sedan oro vilken skulle hålla i sig större delen av graviditeten. En vecka efter att vi fått reda på att jag var gravid fick jag fruktansvärt ont i magen, bara på ena sidan. Kontaktade kvinnokliniken som bad mig komma in under dagen. Det visade sig vara en cysta, en ofarlig men smärtsam sådan. Dom kunde även se med ultraljud att jag var gravid men det syntes inget tickande hjärta. Genast började tankarna snurra. Skulle det inte gå vägen den här gången heller? Tårarna sprutade och jag blev inlagd för observation. Dagen efter tittade dom med ultraljud igen då smärtorna inte gett sig och vips så fanns där ett litet litet hjärta som tickade. Samma kväll opererades jag för att läkarna ville se så att allt såg rätt ut där inne. Allt gick bra och ingenting behövdes tas bort.

Några dagar senare fick jag åka hem igen. Dagarna gick och sedan kom ännu ett oros moment. Jag hade börjat blöda och fick ännu en gång känslan av att det var på väg åt helvete. För ingen hade sagt till mig att det är vanligt att detta fenomen inträffar. I ren panik kontaktade jag kvinnokliniken som bad mig avvakta ibland och andra gånger fick jag komma in för att se så att fostret fortfarande levde. Sådär höll det på i några veckors tid. Du ska tro att ovisshet blev min största fiende under dessa månader som för övrigt var de längsta i mitt liv.

Du är värd det hjärtat. Du är värd all smärta, varje dag av illamående, min oro, alla mil jag åkt för extra kontroller. För DU är det bästa plusset i mitt liv. /Elin

Vi är ju så lättpåverkade,

Solen steker och semestern är i full gång. Vi har hamnat på en camping någonstans i ingenstans och har det gudomligt mysigt! Varmt, svettigt och äckligt större delen av vår vakna tid men med rätt sällskap kan ingenting gå fel.

Tänk va mycket som handlar om inställning och hur lättpåverkade de övriga människorna i gruppen är. Det räcker med att en har en dålig dag så blir resterande påverkade. Vilket betyder att om någon är positiv så smittar det också!

Människan är en lättpåverkad varelse. 
På både gott och ont förstås! /Elin

Predikar om vardagslyx,

Jag är påväg att bli den där sunkiga mamman jag djupt och heligt lovade mig själv att aldrig bli. Inför dagen har jag som sagt skrivit listor på allt som ska packas ner och göras. Det ser till exempel ut såhär: klippa naglar på Astrid, bada Astrid, hämta vatten till Astrid och gå till apoteket. Nu ska ni veta att jag själv har ett par ben som behöver bli lena och ett hår som inte skulle ta skada av en inpackning. Men vart på listan finns det med?

Nu för tiden heter det att "jag ska unna mig vardagslyx" inför en sådan dusch predikar jag för Johan: älskling, det kan ta extra lång tid idag för jag har tänkt raka benen. Bara om det är okej alltså! Och där sitter min stackars sambo som säkerligen vill ha tillbaka sin fräscha flickvän och tittar på mig som om att jag vore dum i huvudet. /Elin

En liten första semester,

Klockan är strax midnatt och jag har lyckats natta både bebis och sambo! Vilket betyder att jag ligger i mörkret för mig själv och har en stund till att göra precis vad jag vill och känner för så länge jag orkar. Lite egentid när den är som bäst helt enkelt.

I mitt huvud snurrar meterlånga listor av allt som ska med på vår lilla semester. Imorgon tar vi vårt pick och pack, bebis och husvagn för att fara iväg på mini semester i glada vänners sällskap. Det ska bli skönt att lämna verkligheten en stund.

Det lilla smulan, det blir din första semester 

och jag ska se till att den blir bra. 

Trots att du inte kommer minnas någonting. /Elin

Vill flytta till hus snarast,

Sista tiden har jag funderat mycket över flytt. Jag skulle verkligen vilja ta min familj och placera i ett hus. Få göra ett hem till vår familj. Ett hem där vi kan trivas och fortsätta bygga. Bygga på den relation som inte längre bara handlar om oss två.

Efter att ha varit iväg och ätit glass kom ytterligare en anledning till varför jag vill flytta. Min parkering hade förvandlats till en sovplats. Där låg en blekfet man, raklång på mage och tog sin middagslur och jag kunde inget göra.. Kära hus med stort H, vi letar fortfarande och hoppas att vi snart ska finna dig!

För jag vill att min parkering ska vara min.
Vår trappuppgång leda till endast vårt hem.
Precis som mitt liv bara är just mitt. /Elin

Västerås sunkigaste helg,

Power meet kan vara Västerås mest sunkiga helg. Det som borde vara en trevlig träff för bilälskare har blivit ett enda stort fylleslag. Men stämningen är ändå bra. Jag har nog aldrig sett ett bråk under en power meet helg, även om det med all säkerhet inträffar massa otrevligheter bortom min vetskap.

När klockan blivit kväll och alkoholhalten på tok för hög tycker jag inte att barn har något på området att göra. Så vi höll oss utanför. Satt i gräset, någonstans i ingenstans. Tog familje-selfies, skrattade och irriterade damen bredvid oss som glott sedan vi kom. Jag trodde hon, precis som vi, var där för att titta på bilarna.

Så här har du, häxan surtant.

Vi är lyckliga, är inte du? /Elin

Nu är semestertiden här,

Hämtmat, choklad och alkoholfri cider. SÅ firade vi att Johan idag gick hem på 5.5 veckors semester. Oj vad vi har längtat! För jag har bestämt att den här sommaren ska bli den bästa vi någonsin upplevt. Den bästa i världshistorien och Astrids första!

Klara, färdiga, gå.
Låt sommaren börja.
Och låt den bli bra. /Elin

Hashtagen jagtogbeslutet,

Större delen av sveriges, kanske till och med världens, befolkning instagramar. Många använder sig av #jagtogbeslutet och jag blir mäkta imponerad av alla dess bilder! All cred till de människor som tagit tag i sin kropp, sitt utseende, sin livsstil. Om jag fick använda den hashtagen skulle bilden inte alls föreställa min kropp. Nej, det skulle vara en bild på en annan människa.

Den människa jag en gång besökte var och varannan dag. Den människa som förändrades radikalt i samband med min farmors död. Som om att alla spärrar släppte och det liv hon hållit tillbaka hos honom började levas ut. I det livet ingick ett beroende. I det livet ingick inte jag eller någon av mina andra släktingar.

Jag kikar runt på instagram och funderar en stund.

Kanske skulle jag lägga ut en bild på dig. På oss.

Undertexten lyder: #dugjordevalet #jagtogbeslutet /Elin

Uppväxt med tondöv sång,

Jag är garanterat Sveriges mest tondöva människa, ändå gillar jag att sjunga (fråga mina grannar) När jag var gravid med Astrid sjöng jag mycket "för magen" och idag är sången ett bra stimuli för Astrid. Hon blir glad när jag tramsar och sjunger samtidigt som jag gör tillhörande rörelser på henne, vilket hon säkerligen inte har en aning om. Jag brukar även sjunga för att få henne lugn. Oftast någon barnvisa eller någon av de favoritlåtar jag hade när hon låg i magen.

Ni andra föräldrar känner säkert igen er i att sitta och vagga ert barn till någon klassisk visa? Och ni vet sen när idéerna på vad man ska sjunga härnäst börjar ta slut och barnet är millisekund från att somna? Den paniken är inte att leka med.. Idag kom jag på mig själv genom att sitta och sjunga: Stockholm i mitt hjärta..

Jag sjunger även i bilen, vilket jag verkligen vill veta hur det ser ut. Förstå att möta någon som sjunger aramsamsam för fulla muggar eller precis nått toppen av total eclipse of the heart. Måste se bra roligt ut.. Men det är ingen anledning till att sluta.

Stackars Astrid får stå ut med min skönsång tills hon flyttar hemifrån. Åtminstone tills hon är så pass gammal att hon kan säga åt mig att vara tyst. /Elin