Innan det är för sent,

Mitt liv har varit rikt på möten med andra människor. Möten som oftast gjort mig till en lyckligare och lite bättre medmänniska. Möten som har förändrat mitt liv. Sedan finns det möten med människor som vi kan se som onödiga. Jag tänker på alla de möten som tryckt ner mer än vad det lyft upp. Sådana möten har vi nog alla varit med om. Och det är viktigt. För utan de dåliga mötena hade vi inte heller kunnat uppskatta de lyckade. Är ni med i mitt i-natt-mössan-snackande?

"Well you only need the light when it's burning low
Only miss the sun when it starts to snow

Only know you love her when you let her go

Only know you've been high when you're feeling low

Only hate the road when you’re missin' home

Only know you love her when you let her go"

Lite såhär tror jag att det är. Vi vet inte vad vi har tills vi förlorat det.

Varför kan vi inte bara lära oss uppskatta, beundra och älska i tid? /Elin

Säg hej till sittdelen,

Liggdelen är nu ett minne blott. Kommer aldrig mer tvinga ner Astrid i den efter att ha sett hur bra det funkade med sittdelen. Hon blir fyra månader på onsdag och jag tillhör en av alla de mammor som inte förstår sig på stress-mammor. De mammor som stressar fram sitt barns utveckling och börjar med sittdel med mera innan barnet är redo. Men nu går jag emot mig själv! Astrid satt så nöjd och glad i halvliggade läge. Sedan somnade hon (!!) och jag ändrade till helt liggande. I princip ligger hon lika mycket i båda delarna, så varför utmana ödet?!

Så bort med liggdel och på med sittdel.
Hej igen ni ljuvliga morgonpromenader! /Elin

Barnvagn och ballong,

Regnet öser ner och både cityfestivalen och suradagarna är i full gång. Jag imponeras av alla de människor som orkar göra sig snygga och faktiskt bidra med sitt umgänge i dessa evenemang en sån här kväll. Jag hade nog varit en av alla dom för bara ett par år sedan. Idag är jag mamma och alldeles bekväm för mitt eget bästa.

Under gårdagens titt på cityfestivalen dundrade vi fram med barnvagn över kullersten. Sedan kommer kommentaren: "Det trodde man inte för tio år sedan, att man skulle gå här med barnvagn och ballong"

För fem år sedan var jag förfriskad och fri från förstånd. Det var kul, då. Sedan fick jag nys om livet. Och jag insåg att det fanns något som var vackrare. /Elin

Blir glad av sin pappa,

Vi hade en mysig kväll med några vänner på stan. Cityfestivalen var i full gång trots att regn och rusk hängde i luften. Vid ett utav stånden fick jag syn på en så otroligt söt t-shirt som bara fanns i storlek 80, idag är Astrid mellan storlek 56 och 62.. Men jag var tvungen att ha den! På framsidan var en tryckt text: "När Gud gjorde papporna, gav han mig den bästa!!"

Sista tiden har hon verkligen fattat tycke för Johan och det är så kul att se! Skönt med lite avlastning också om inte annat. Men hon blir verkligen glad av att se honom. När hon är i min famn och Johan är i närheten, för att sedan gå iväg en sväng, börjar hon gnälla och fortsätter tills han kommer tillbaka.

"Om du inte fanns, vem vore jag då?

Du tände hoppet, som svek mig förut.

Jag gick i en dimma, från morgon till kväll.

Du fick mig att vakna och älska mig själv" /Elin

Det kan gå åt skogen,

Det är ganska dålig stämning här hemma vid nattningarna, dag som natt. Astrid är inne i en klängperiod, den värsta hittills, och panikskriker av allt som ger antydan till sömn. Det vill säga om jag lägger henne i sovposition, går en promenad med vagnen eller åker bil. Det är som gjort för ett tredje världskrig. Ett världskrig jag just nu inte har rustning till att klara av.

Astrid skriker. Vi får skrika till varandra för att kunna kommunicera.
Och för en stund får jag känslan av att det här kan gå åt helvete. /Elin

Låt mig vara soldaten,

Hur ska jag se på dig? Jag försöker att vara som vanligt. Lyssna när du behöver, trösta vid rätt tillfälle och prata om annat i vardagen. Men hur vet jag att det är rätt? Hur vet jag att det jag gör räcker till? Kanske finns det inget rätt, inte heller något fel. Jag känner mig otillräcklig även om jag säkert räcker alldeles perfekt.

"Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig
Jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig
När du stupar nästa gång så vill jag bära dig, 
låt mig vara din soldat" /Elin

Alla pappor kan också,

Tänk att det ska behöva hända något för att jag ska släppa min mamma-roll en stund och helt lämna förtroendet åt Johan. Jag vet ju att han kan men ändå ska jag lägga mig i! Inatt hade jag inget val. Då smärtorna var kroppens rop på hjälp ringde jag hem Johan från jobbet som i sin tur ringde ambulans. Nu är jag inlagd och känner stressen inför morgondagen. Det är begravning och jag ska vara med. Jag måste hem ikväll!

Jag har fått morfin och allt jag tänkt på är Astrid. När klockan blev fyra inatt tänkte jag att nej nu borde Astrid vakna och Johan ska ge henne mat. Innan det kommer hon skrika lite. Sen måste han komma ihåg och byta blöja. Hoppas det går smärtfritt till att få henne att somna om igen. Innan dom kom in för att hälsa på mig gick tankarna.. Hoppas han kommer ihåg att ta med sig mat och ombyte. Tänk om han tar på henne omatchande kläder? Hoppas han vet vart strumporna finns. Har han kommit ihåg att ge henne magdropparna? Ja ni hör ju hur höga förväntningar jag har på min sambo.. När jag är hemma tvekar jag inte en sekund. Och det kommer jag inte göra i fortsättningen när jag inte är där heller!

Johan kommer in på rummet med skötväskan och väskan med ersättningen på ena axeln. I andra handen bär han Astrids bilbarnstol innehållande en Astrid med matchande kläder! I väskan fanns ombyte, ersättning och en leksak! Pappor kan också, om dom bara får chansen. /Elin

Det heter typ kund nu,

Jag såg en diskussion på Facebook (vart annars) om vad vi ska kalla de människor som på ett eller annat sätt får någon typ av vård. När jag jobbade på äldreboende/servicehus hette de boende. På sjukhus heter det patienter. Inom hemtjänsten pratar vi om brukare eller kund. Personligen hatar jag alla dessa.

Kund kallas någon som köper sig något. De äldre människorna i Sverige får alltså köpa sig hjälp. Plötsligt kallas dem för kunder och jag undrar vart på vägen dem slutade heta människor i behov av hjälp eller stöd?

Jag är varken röd eller blå. Har ingen aning om vilket parti jag ska rösta på. 
Men en sak vet jag. Sjuka människor är också människor. /Elin

Vill bara vara nära dig,

Har ni också hört att småbarnsföräldrar glider ifrån varandra? Jag är redo att hålla med, på ett sätt. På ett annat sätt har vi aldrig varit så nära varandra. Vi tar inte längre varandra för givet och saker sker aldrig på slentrian. Tiden vi får över tillsammans värdesätter jag mer nu. Tänk att jag skulle bli så lycklig av att kunna ligga i sängen och prata med min sambo ända in till midnatt.

Du ligger bakom mig, andas mot min nacke. Håller om mig på ett sätt som ingen annan gjort förut. Ett sätt som visar att vi hör ihop. Jag vill känna din hud mot min, ha din kropp i min närhet och andas luften du andas. Alltid. /Elin

Du som bara tar efter,

Det är pinsamt hur Facebook får oss människor att ljuga om den verklighet vi lever i. Få oss att dra på ett positivt skal trots att insidan är kaos. Ljuger om hur bra midsommar varit utan att nämna hur lång diskussion det var bakom den där middagen. Skriver om allt ens sambo gör men missar att skriva allt han inte gör.

Jag märker själv att det blir mycket positiva bilder på Astrid med glada tillhörande texter, för att det är så nu. Det har varit ett helvete och vissa dagar har jag lust att lägga mammalivet åt sidan men för det mesta är det bra. Jag är så lättad över att den värsta tiden är över. Och det vill jag så gärna visa, då jag varit bitter en längre tid.

Men vad som stör mig är att jag genast får konkurrens. Någon timme, någon dag efter kommer en liknande bild med liknande text och jag blir rädd för att folk tror att det är jag som är dum i huvudet. Att det är jag som tävlar. Snälla, kom med något eget.

Detta är anledningen till att jag överväger att ta bort mitt konto.

Eller så får jag sluta uppdatera min status. Har inte bestämt mig. /Elin

Det ska heta vänner,

Jag älskar spontanbesök som blivit lite planerade. Ni vet, att planera en vecka i förväg är inget för mig. Att det helt plötsligt ringer på dörren är garanterat inget för mig. Men jag älskar frasen: "kan vi komma förbi om en timme?" För då har jag tid på mig att röja undan det värsta. Tyvärr inträffar detta nästan aldrig. Vi har sällan besök och oftast får jag bjuda in oss själva. Nästa helg blir det kanske andra bullar. Suradagarna kommer att vara i full gång och då vi bor mitt i centrum blir vårt hem lätt utnyttjat.

Jag vet inte om det känns så bra att vi fått besök av vissa två helger det senaste året. Under suradagarna och när Astrid föddes. Och det kallas vänner. /Elin

Det är slut på helvete,

Idag är jag en dålig mamma. En mamma som inte har tålamod. Astrid har fått för sig att hon hatar att åka både vagn och bil. Helst av allt vill hon bli buren på och få möjlighet att se sig om. Men inte ens det har funkat idag. Hon är orolig i kroppen och vägrar somna. Sammanlagt har det blivit 40 minuters sömn, för hennes del, sedan vi klev upp klockan sju imorse. Misstänker att det kan vara tänder som spökar då hon blir ganska lugn när jag smörjer in tandköttet.

Jag önskar att jag hade samma tålamod som förut. Det är liksom som om att hennes skrik river upp "gamla minnen" När hon blir missnöjd och protesterar får jag genast ett ångest-påslag och tänker: "Jaha, då var det dags igen. Nu har koliken återvänt. Hur gör vi nu då?!" Hoppas att det ger sig så småningom. Jag menar, alla barn kan vara missnöjda utan att ha eller ha haft kolik. Men jag är nog ganska hjärntvättad för tillfället. Har svårt att minnas vad jag gjort mer än kolik-åtgärder de senaste tre månaderna.

Men det är slut nu Elin. Helvetestiden är över.

Och du får obegränsat med kärlek tillbaka. /Elin

Att bli bortprioriterad,

Jag är en person som håller vad jag lovar. Jag tycker sånt är viktigt, har alltid tyckt det. Att jag har väldiga kontrollbehov och gärna planerar saker kan ha med saken att göra. Som barn var jag lillgammal och planerade allt i den minsta detalj. Om kvällarna hängde jag alltid fram vilka kläder jag skulle ha dagen därpå. Jag kunde skriva listor på i vilken ordning jag skulle göra allt. Att packa var det bästa jag visste. Att skriva packningslistor fick mitt liv att rulla på tills dagen D var där. Om det då inte blev av, det vi planerat, raserades hela min värld. Därför slutade mina föräldrar att tala om för mig långt i förväg. Jag kunde få reda på att vi skulle åka iväg dagen innan. Allt detta för att dom inte ville se mig besviken.

Det där sitter i. Än idag kan jag bli så otroligt besviken om saker inte blir som planerat. Även om jag själv kan vara den som blåser av planerna! Jag försöker träna på att inte bli besviken. Att inte ta åt mig om andra människor prioriterar andra människor eller andra saker. Men hur ska jag lyckas med det? /Elin

Du är allt lilla hjärtat,

Tankarna håller mig vaken. Positiva som negativa.

Blir allmänt känslosam och gråter en skvätt åt minsta lilla.

Jag är arg, glad, ledsen, förtvivlad och lycklig. 

Glöm inte det ordet. Lycklig.

Jag är så tacksam för att vi har Astrid. Ett barn med allt.

Allt jag någonsin önskat och allt jag någonsin drömt. /Elin

Både bröllop och dop,

I år ska vi på två bröllop, två dop och en begravning. En riktig kompott av livets vackraste varor! Först ut är begravningen och jag har inte en aning om vad jag ska sätta på Astrid den dagen. Svart går fetbort då jag inte tycker att så små ska ha helsvart och för att jag misstänker att övriga besökarna inte kommer att vara direkt svartklädda eftersom att personen i kistan inte var rädd för varken färg på kläder eller hud. Någon slags klänning blir det nog iallafall.

Jag själv hade tänkt fixa någon annan frisyr än uppsatt den dagen.
Lite deo och kanske lite mascara också. Vilket lyx jag ska unna mig! /Elin

Det blev bra tillslut,

Jag ska vara ärlig. När Astrid hade sina tre kolik-månader var jag redo att ge upp. Inte henne, kunde ju inte direkt trycka in henne igen.. Men det slet på vårt förhållande. Jag tappade tålamodet av att höra hennes skrik dag ut och dag in. Fick ångest av tanken att kvällen närmade sig. Jag kunde inte göra något hemma då hon satt fast på mig som ett plåster och Johan dög inte. Efter klockan 18 på kvällarna började Astrid skrika och även vi fick skrika till varandra för att kunna kommunicera. Många dagar spenderade jag ute på vagnpromenad för att få henne lugn. Flera kvällar tog jag bilen och bara åkte, med Astrid i baksätet. Och jag hann tänka, otroligt många tankar. Bland annat att det aldrig skulle gå. Där satt jag i en bil med regnet piskande mot rutan när jag borde varit hemma och tagit hand om det förhållande som var påväg åt fel håll.

Andra som fick barn var så lyckliga. Allt verkade fungera för dem och jag kunde inte låta bli att undra vad det var som va så jävla lyckligt med detta helvete som förälder. Astrid skrek, Johan var förtvivlad och jag fylld av ångest. Jag älskade Johan och jag älskade Astrid, samtidigt som jag undrade vad fan jag gett mig in på. Men idag har jag svaret. Idag är jag en av alla dom som skryter om mitt lyckliga liv som mamma. Ikväll är jag en av alla dom som känner pirret i magen av kärleken till min sambo.

Spotify slumpar en låt med passande text.

Jag tittar på bilder. Visar Johan en på Astrid.

Vi båda ler. Sådär på-riktigt-leende. Äntligen. /Elin

Ett konstigt tillstånd,

Sorg är ett tillstånd du själv inte kan styra över. En känsla som kräver mod och tar mycket energi. Sorg är en känslomässig reaktion på en förlust. Något du ibland inte kan hantera. Sorg kan förstöra en relation likväl som den kan stärka dess band. Alla hanterar den på olika sätt, olika fort, och ingenting är fel.

Sorg suger och jag som känner dig, 

har kunnat dig utan och innan,

vet inte längre hur jag ska bete mig. /Elin

Min lilla tacksamhet,

Fredagen den trettonde. Det låter lite läskigt, spöklikt på något sätt. Men den enda otur jag haft var att inte få något bröd till salladen jag beställde, just för brödets skull! Fast helt ärligt, jag överlever nog det också.

Under eftermiddagen var hela familjen på 25-års kalas. Bra människor ska firas och Natalie är bra på alla sätt och vis. Jag är så glad över att få ha en sådan människa i mitt liv. Du är viktig för mig.

Natten närmar sig och här är jag.
Lite för mätt för mitt eget bästa, 
men tacksam är bara förnamnet. /Elin

Allting tog sin lilla tid,

Nu, nu känner jag mig lycklig i min roll som förälder. Det tog ett tag att komma in i allt, vänja sig vid titeln mamma. Vi har ännu inga tidsrutiner att följa dagligen men det känns som att man inte behöver ha det när Astrid bara är strax över tre månader!

När jag tänker på de gångna månaderna undrar jag vad vi gjort. Ett tag bodde vi i stort sett i bilen för att Astrid skulle hålla sig lugn. Jag tog flera promenader om dagen för att vagnen hade ungefär samma effekt. Vad var det för liv?! Ett liv som förälder till ett barn med kolik, som visade sig bero på allergi. Jag kan tycka att det är synd att Astrids första tid i livet bara är som en tjock ångestfylld dimma för mig.

Så ser jag på henne idag. Jag ser hur bra hon mår.
Möts flera gånger dagligen av underbara leenden.
Jag får så himla mycket tillbaka och jag är lycklig. /Elin

Inget jag vill göra om,

Att se en död människa är varken roligt eller vanligt. Jag kan tycka att det är ganska obehagligt samtidigt som det är lite vackert ändå. Den ro och tystnad som vilar kring det hela går nästan att ta på. Jag hoppas att det dröjer länge innan vi behöver gå in till en öppen kista igen. Och jag hoppas innerligt att det nästa gång handlar om en betydligt äldre person.

Det var skönt att se dig, kunde riktigt se friden.
Den frid du aldrig tidigare funnit i din själ. /Elin

Allt för dig min Astrid,

Det är synd om de små liven i denna värme! Astrid reagerar direkt och blir mera gnällig och missnöjd, vilket jag förstår. Tänk er själva att vara svettig och klibbig och inte kunna tala om att "nu vill jag svalka mig i badet" eller "snälla mamma, ge mig vatten" som mamma blir man extra uppmärksam dessa dagar. Jag gör allt jag kan för att försöka hålla henne sval och läsa av hennes signaler. Men mot solens strålar står jag faktiskt maktlös! Under kvällen gick vi ut på balkongen och lät Astrid ligga naken i babygymmet, det var populärt.

Min Astrid. Om du bara visste vad jag älskar dig.
Om du kunde ana vad jag skulle göra för dig!
"Jag skulle ta en kula gång på gång,
skulle dö för dig tusen gånger om" /Elin

Så inåt helvete trött,

Nu, nu har jag tröttnat. Tröttnat på relationer som inte är ömsesidiga. Jag hör av mig så ofta jag kan, ibland får jag inte ens svar. Eller så får jag ett svar med lovord om att vi ska ses. Mycket snack och lite verkstad, jag vet precis hur det fungerar. Jag försökte räkna de människor som hör av sig till mig lika ofta som jag hör av mig till dem och det blir inte ens en handfull.

Det finns inga ursäkter. Förut tänkte jag att man kanske inte hade tid med barn i vardagen. Nu är motsatsen bevisad. 40 minuters fika någon gång i veckan får visst plats. Om inte, är jag inte ens värd de 30 sekunder det tar att skicka ett skicka ett meddelande? Jag behöver inga kärleksförklaringar eller bortförklaringar, inte heller frågan hur jag mår om du inte är beredd på svaret. Men ett hjärta, en kram eller ett "hoppas allt är bra" bara som för att visa "jag tänker på dig!"

Hur kul är det att bjuda in sig själv på kaffe? Att bli lovad massa lögner?
Hur bra känns det att alltid behöva starta samtalet? Ibland inte ens få svar?

Jag kan tala om det för er. Det känns förjävligt. Det sårar mer än vad de tillför.
Därför räcker det. Jag tar min handfull ömsesidiga relationer och lever vidare. /Elin

Grattis till lillasyster,

Imorgon fyller lillasyster tre år. Vilket betyder att det snart är tre år sen jag tog studenten. Full och lycklig. Men jag var så arg för att lillasyster kom tre veckor för tidigt och föddes dagen innan min student. Inte nog med att pappa träffat en ny och väntade barn, det blev en flicka som dessutom förstörde min student! Ja så gick tankarna för tre år sen.. Nu förstörde hon inte min student över huvudtaget och idag känner jag sådan kärlek till den ungen att jag inte vet vart jag ska göra av allt! 

Jag brukar ge henne tusen pussar och dalta i massor med henne.

Tillslut lägger hon huvudet på sne, ler och säger: tuuuuta neni..

Nej, Elin tänker inte sluta. För bara döden får skilja oss åt. /Elin

Några små dopinköp,

Då har vi införskaffat lite engångsgrejer till dopet och Astrid har fått sin första riktiga "leksak" Det blev en bok i olika tyger och material som prasslar osv. Nu sitter jag och letar efter dekorationer till dopet (kommer sluta med vita dukar och ingen dekoration då jag inte kan bestämma mig och inte vill bli för mycket.) medan Astrid sover sött efter att ha smakat på och godkänt boken.

Jag kastar en blick åt henne. Ser hur hon ler i sömnen.

I samma stund inser jag att det går att älska någon,

så mycket att hjärtat mitt börjat göra ont. /Elin

Du gamla och du fria,

Nationaldagen, firar ni den? Jag själv har inte sett en svensk flagga.
Jag tror att svenskar kan delas upp i två sorters människor. De som är verkliga rasister och de som är rädda för att bli klassade som rasister. Jag tillhör inte de rasistiska men tänk att vi inte ens får sjunga vår nationalsång eller hissa flaggan utan att få stämpeln i huvudet. Det är tråkigt att Sverige inte är vad det varit, att vi är rädda för att ta en diskussion. Jag tror inte alltid att det är de som invandrar hit som sätter gränserna, det är vi själva. Vi fega svenskar.

"Jag vet att du är och du blir vad du var" Jag tror inte det va?! 
Men jag vill ändå leva och jag vill ändå dö i Norden. /Elin

Alla våra riktiga vänner,

I nöden prövas vännen och ytterligare några kommer fram.

Jag är så otroligt tacksam för alla som på ett eller annat sätt hört av sig av omtanke (inte nyfikenhet!) skickat sms, ringt samtal, tagit emot oss på fika eller kommit över med blommor. Vissa har varit en självklarhet medans andra har imponerat. Gammal vän eller ej, ni ska veta att det värmer minst lika mycket i mig som det gör i Johan.

I nöden prövas vännerna. 

Dem man vill ha kvar till vilken pris som helst. /Elin

Vill vara superwomen,

Två personer har frågat mig om hur jag mår. "Hur mår du mitt i allt det här?"
Jag?! Jag mår bra. Herregud, jag är glad. Har inte tid att vara svag. Städa, tvätta, trösta, mata, byta blöjor, kramas, handla, diska, gå ut med sopor och det viktigaste av allt: bara vara nära. Jag leker superwomen och jag klarar mig ganska bra.

Men jag känner mig otillräcklig. 
Mot sorg hjälper faktiskt bara sorg.
Och det gör så inåt helvete ont i mig
att veta hur ont det måste göra i dig. /Elin

Ingen lycklig sommar,

På en minut kan livet förändras.
Vi hade planerat en bra sommar, Astrids första. Små dagsutflykter och någon längre resa. En kryssning i sommarvinden. Glass i solskenet och regnsmattret på balkongen. Jag hade tänkt att nu kommer den lyckligaste sommaren i våra liv, i mitt liv. Men jag kan omöjligt vara lycklig om den jag älskar inte är det. Om omgivningen sörjer.

Livet fortsätter, det kommer bli sommar.
Men det kommer inte kännas som förut. /Elin

Tre-månaders vaccinet,

Astrid blir tre månader idag. Alla säger att tiden går fort och jag är redo att hålla med litegrann. Samtidigt känns det som om att vi alltid haft henne. Hon är en självklarhet.
Dagen till ära fick hon sitt första vaccin och sover nu som en klubbad säl. Ingen feber eller biverkningar har vi märkt av, så hoppas att det förblir så.

Nu ska jag förflytta min trötta bebis och sambo, vi ska försöka sova. Vi alla behöver sömn då det inte blev mycket av den varan förgående natt. /Elin

När mina ord tagit slut,

Vad säger man till en förälder som förlorat sitt barn?
Vad säger man till någon som förlorat sin lillasyster?
Vet inte, men jag hoppas att jag kommer på något bra. /Elin