Så har halva graviditeten passerat vilket betyder att lika mycket är kvar. Det har gått otroligt fort samtidigt som jag vet hur de första veckorna, då jag bland annat låg inne på kvinnokliniken, var de mest långdragna i mitt liv. En skräckblandad förtjusning.
Du där inne är fortfarande liten men tillräckligt stor för att läkarna skulle kunna, med mycket insatser och hjälpmedel, rädda dig om du ville födas nu. Men utmana inte ödet lilla du. Stanna kvar i min mage och väx ännu mer. Kämpa på lika bra som du gjort hittills, så ses vi nästa år. Och vet du lilla hjärtat? Vi längtar så. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar