Jag har haft en bra uppväxt. Vi bodde i radhus, mamma, pappa, Kristoffer, Aron och så jag. Hade hundar och katter och tog oss fram i en Volvo. Så som en vanlig familj gör. Vi har aldrig varit över eller underklass, med pappas lön som undersköterska och mammas som förskollärare har vi klarat oss helt enkelt. När jag var 17 år valde mina föräldrar att gå skilda vägar. De båda flyttade till varsin lägenhet och jag kom trots allt till ro med det.
Jag och mamma har aldrig kommit bra överens. Jag var pappas flicka och mammas bitch. Ändå har jag henne att tacka för mycket, mer än jag någonsin insett. Mamma är och har alltid varit nykterist. Detta har betytt att vi barn alltid haft en nykter förälder på alla fester, någon som kört familjens bil hem och delat på en cola med oss. Jag behövde aldrig oroa mig för att båda föräldrarna skulle bli fulla eller känna ansvar för mina små bröder.
Därför sårar det mig, så inåt helvete, att många har haft en uppväxt med alkohol. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att ha den där klumpen i magen inför varje helg. Känna ansvaret för sina föräldrar. Behöva lära sig laga mat som liten och bli lämnad ensam för en fest. Tänk att vara barn och inte ens längta till julafton. Där någonstans är botten riktigt jävla nådd. Där någonstans gör det så förbannat ont i mig.
Vårt barn ska aldrig behöva vara rädd.
Aldrig någonsin ens oroa sig över oss.
Barn ska få vara barn, så länge det går. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar