Jag är helt ärligt livrädd för att bli gammal och det är tack vare mitt jobb. Varje dag får jag sa vad ålderdomen och olika sjukdomar kan göra med oss människor. Jag ser människor som känner sig vilsna, tror sig vara barn. Människor som inte kan äta eller gå på toaletten själva, människor som behöver hjälp med allt. Jag ser även människor som klarar mycket själva men är så fruktansvärt ensamma efter en make eller makas bortgång. Tänk att bara vara på sitt rum, dag ut och dag in.
Detta får mig att tänka på döden. Även om jag bara är 20 år och har hela livet framför mig så vet jag att någon utav oss måste dö först. Jag får ont i magen av att tänka på vem det blir och hur livet för den andra blir sen. Så jag stoppar här, försöker att inte tänka mer på det och antar att det blir bra.
Jag antar att vi ska leva livet innan det är dags.
Fånga varje dag och hoppas på att slutet blir bra. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar