Vi pratade om våran husvagn och jag kläcker ur mig att "så kan vi ha, för det har farmor och farfar" tills faktumet når mig och jag sväljer hårt för att slippa säga att "farmor och farfar hade en sån när hon levde och farfar har kvar den nu" Det gör så förbannat ont vissa dagar. Jag blir arg över att en del sörjer och saknar medan den andra delen efter 7 månader fortfarande förnekar.
Jag saknar min farmor och det gör ont i mig att jag inte är vid graven oftare. Jag har försökt gå dit själv men benen tar mig inte dit. Det rädda barnet i mig skriker nej. Om Johan är med går det bra. Då kan jag gå ner på knä för att plocka bort vissna blommor och sånt som inte ska vara där längre. Jag kan tända ett ljus och sedan vill jag gå igen.
En dag ska jag stanna där länge. Så länge att jag hinner tänka på allt hon någonsin varit för mig. Jag ska tänka så mycket att hon kan höra upp till himlen hur mycket hon betytt, hur bra människa hon var. Och för att vara säker på att hon verkligen hör ska jag högt säga samma ord hon sa till mig på studenten: fy fan va du är bra. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar