Ljuset jag kallade hem,

Det är mörkt och dimmigt, luftfuktigheten är hög den 21:a November 2003. Jag och 2 utav mina närmsta vänner ska cykla hem från stallfritids och behöver, i vanlig ordning, korsa brånstaleden. (Det som förut var ett övergångsställe vid tpc)
Långt där borta ser jag en bil. Amanda cyklar först sedan blir det min tur. Jag tar ett tramptag med foten sedan minns jag bara ett stark billjus från vänstersida.
Jag vaknar upp på marken en bit längre bort. Vid mitt huvud sitter pappa. Om min vänstra sida sitter han som körde och hans flickvän. Jag vet att jag skulle ta mig hem igen, att allt bara var en dröm. Jag hade inte ont någonstans Men kunde se ett starkt ljus. Det var det ljuset jag valde att kalla för hem. Det var dags för mig att gå hem nu.

Jag hör pappas röst undra hur fort det gick egentligen. (Det är 50 väg)
En upprörd killröst svarar: -Jag hann bromsa till 65/70 när jag tog na!
Jag vet att det inte var ett bra svar. Att min pappa just då var argare än något annat. Det grundade i en rädsla. Men jag bad honom ändå att inte slå honom. Pappa slog aldrig den killen. Han har aldrig ens skällt ut honom. Enligt pappa har killen fått sitt straff ändå. Han tvingas leva med det faktum att han skadat ett barn.

Från resan i ambulansen till akutmottagningen minns jag inte mycket. Det var tal om till vilket sjukhus jag skulle, då ingen visste hur omfattande mina skador var.
Från det akuta omhändertagandet vet jag bara att jag lämnade mitt personnummer. Hörde en läkare säga att; det här har gått fort. Sedan vaknade jag utan kläder.
Jag började känna smärta i mitt vänstra ben, där benpiporna slagit ut. Nack-kragen skavde som bara tusan. Tillslut var undersökningarna klara och jag fick ett rum.
Den natten låg jag sömnlös och det visade sig att detta bara var början..

Många gånger har jag tänkt på vad som hade hänt om jag fått mer omfattade skador än ett brutet ben och känningar i rygg och nacke. Jag hade kunna dött. Detta är något jag oftast inte tänker på. Men när jag gör det påminner jag mig själv om hur tacksam jag borde vara som faktiskt lever och klarade mig undan så lindrigt. Jag är ändå tacksam för att detta hände mig och ingen annan. Under mina dagar på barnavdelningen insåg jag att det var det här jag ville jobba med i framtiden!

Än idag kan detta orsaka sömnlösa nätter och otroligt många hjärnspöken.
MEN jag lever och DET kommer jag aldrig någonsin sluta vara tacksam för. /Elin