Jag sitter i bilen, mer bakfull än någonsin och tänker på gårdagen. Vart gick det fel?! Plötsligt kallar verkligheten på mig. Bilen har stannat. På skylten till byggnaden där vi ska gå in läser jag: Gryta palliativa enhet. Helvete.
Det är verkligen sant. Du är faktiskt här nu.
Det är så overkligt. Gör för ont för att ta in.
Så mycket jag vill säga dig, men får inte fram ett ord.
Jag vill hålla dig så hårt att du inte kan släppa taget.
Tala om för dig hur älskad du är tills dina öron skaver.
Men jag ser i dina ögon att du redan vet,
vet att du är den absolut bästa jag har. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar