Inser ett faktum,

Så sov jag hos pappa inatt. Inte mycket sömn alls. Vi gick och lade oss tidigt men jag har sovit riktigt oroligt. Vaknat en gång i timmen ungefär. När jag vaknade vid 4 tiden vaknade Aron också till. Han frågade när mamma skulle komma. Det riktigt skar i mig. För hur säger man till en sexåring att mamma inte kommer. Att vi inte ska fira nyår tillsammans. Vi firade ju julen tillsammans men nyår vart det bestämt att det inte skulle bli så, tråkigt nog. Aron nöjer sig med svaret att mamma inte kommer, men att vi ska dit en stund på förmiddagen. Han lägger sig och somnar om. Jag själv känner hur tårarna tränger fram.

Där ligger jag. Klockan är kvart över fyra på natten och jag inser det faktum att föra nyåret var det sista med familjen, det sista i huset, någonsin. Jag började gråta, kunde inte göra något åt det. Det var som om att allting bara kom över mig som en våg. Plötsligt insåg jag hur mycket min familj betyder för mig. Jag kunde inte somna om. Låg där med kinderna våta av tårar. Men så för att se något positivt i det hela så tänkte jag att det här skulle bli mitt sista nyår med underbett. Den tanken fick mig att gråta av lättnad. Vid 7 på morgonen somnade jag igen medans snöflingorna en efter en träffade backen.

"Snön föll och plötsligt kom tårarna
snön föll, jag saknade dig så
jag mindes den natten
när allting tog slut
jag minns hur jag satt där
och tittade ut och hur snön föll" /Elin