Ja det är sant. Jag har börja tveka. Åh jisses, hon är inte helt klok tänker ni nu. Eller hur? Det är värt det säger ni, jahaja, tack för att ni uttrycker hur ful jag är. Jag SKA göra det, men först nu har jag börjat tänka på alla konsekvenser. Jag hatar att sova, jag hatar att kräkas, jag hatar smaken av blod, jag hatar att ha stygn i munnen, jag hatar att ligga på sjukhus och jag bara hatar hela situationen. När jag opereras kommer jag att bli sövd. Dom ska skära i min mun, vilket gör att massa blod åker ner i min mage som sedan måste kräkas upp av magens eget försvar, dom kommer sy i min mun och jag kommer få bo där några dagar. Jag vet att det är värt det, sen säkert. Men i början kommer jag se ut som ett monster. Okej det kan inte bli så mycket värre mot vad det är nu. Men ändå. Jag kommer aldrig någonsin kunna få tillbaka det här. Den delen av mig jag hatat i alla år, den ska bort. För mig är det helt ofattbart.
"För jag vill att verkligheten vänds.
Jag vill känna hur det känns, att stå stadigt, När stormen tar fart.
Å det som ska styra allt jag gör.
Det är just det som förstör, mina drömmar men jag finns kvar" /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar