Det är blandat med känslor. Har pratat med vissa som gjort samma operation som jag ska göra. Dom beskriver det som om att dom varit höga och inte riktigt fattat vad som hänt. Till exempel att man spyr upp blodet. Det är ju det sista jag vill göra, även om jag är "hög"! Usch. Jag är nervös. Jag väntar och väntar. Psykiskt ganska jobbigt. Jag försöker att inte tänka på det. Typ göra saker som jag tycker om för att tiden ska gå. Men det första jag får upp i mitt huvud när jag vaknar är brevet och operationen och det sista jag tänker innan jag somnar är att snart kommer brevet. Jag ligger där och liksom försöker tänka efter hur det kan kännas efteråt.
Jag känner mig helt hjärntvättad av allt detta, så snälla låt det snart vara över,.
"Jag försöker träffa andra, men det är inte så lätt
Jag har försökt att tänka bort det på alla sätt" /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar