Jag har flyttat bloggen,

http://blogg.alltforforaldrar.se/livetmedastrid

är sidan ni ska besöka för att fortsätta läsa! Jag kommer att skriva om exakt samma ämnen med precis lika mycket ärlighet, härlighet och kärlek.

Anledningen till att jag fortsätter blogga på ett annat ställe är enkel. "Bakomsjalen" är lite för mycket av den gamla Elin för att namnet ska göra sig rättvisa. Bloggen får vara kvar för den som vill läsa (och för mig att gå tillbaka till) men vill ni ha nyaste nytt hittar ni mig under namnet
http://blogg.alltforforaldrar.se/livetmedastrid

För det är exakt så det är. Jag lever ett liv med Astrid nu.
Hon kommer alltid att vara en del av mig. Oavsett vad. 
Och det är jag så otroligt jävla lycklig över. Tack. /Elin

Hon var så planerad,

Flera gånger har jag fått frågan om Astrid var planerad och ingen annan fråga gör mig så arg. Jag tycker det är ganska oförskämt att fråga, för vad spelar det egentligen för roll? Jag älskar mitt barn och det borde räcka som information till de människor jag inte ens umgås med. Själv skulle jag aldrig ha hjärta att fråga och skulle jag mot för modan göra det ska jag ha en väldigt bra anledning eller en god relation till personen.

Jag vet inte varför frågan gör mig så upprörd. Kanske för att jag själv vet svaret. Jag la studierna på hyllan och skaffade mig jobb och körkort för att vi ville ha barn inom snar framtid. Kanske för att jag också vet att det krävdes både missfall och ägglossningstester i väntan på henne. Därför kan jag stolt, högt och tydligt svara ja på frågan. Astrid var planerad, in i den minsta detalj. /Elin

Som om kläder avgör,

Idag handlar samhället om yta, hur vi ser ut och hur vi klär oss. Jag orkar inte bry mig egentligen, vill inte bli berörd men ingen lämnas utanför dessa oskrivna regler. Nu har jag kommit på mig själv flera gånger. Då mammalivet klivit ner i åldrarna och jag inte vill bli misstagen för att vara en mamma som "bara råkade bli gravid" har jag tänkt på hur jag klär mig vid vissa tillfällen. Inte alls något märkvärdigt, men läs vad som följer så ska jag förklara mig.

Jag använder samma kläder som jag använde innan Astrid kom och innan jag ens var gravid. (Ja, dom passar!) men jag har märkt att jag väljer mina kort. Första gången jag tog mig själv på bar gärning var när jag skulle till läkaren med Astrid. Jag hade min skinnjacka på mig men innan vi gick in på vårdcentralen bytte jag till en parkas, bara för att jag kände mig oansvarig i skinnjackan. Va fan hände där? Sen när blev mammor i skinnjacka dåliga mammor?!

Något annat diskussionerna handlar om är underkläder. Sist jag stod i en provhytt med bh och tillhörande trosor i högsta hugg fick jag höra saker som: "du kanske ska ha något mer täckande" "spets känns ju som lite för mycket nu när du har en liten" Vänta här nu. Det är inte barnet jag ska klä av mig inför, inte hela centrum heller. Den som ska se mig i underkläder är rimligen den som gjort mig gravid och jag kan säga att just då var det inte många klädesplagg med i leken.

Täckande eller inte. Med spets eller utan. String eller hotpants.
Som mamma är jag fortfarande Elin, med min lust och fägring. /Elin

Mamman på möhippa,

Det är något speciellt med möhippor. Stämningen, pratet, drycken och skrattet.
Jag har haft en riktigt rolig dag och såklart saknat min Astrid som inte varit ifrån mig så många timmar förut. Hon hade det mysigt med sin pappa Johan men mot kvällningen hade hon tröttnat på att jag roade mig. Med Astrid panikskrikandes i bakgrunden vid mitt och Johans samtal fick jag nog. Visst det var skönt att komma ifrån allt en stund och det är ju så nyttigt för både mamma och bebis med en stunds separation. Men inte hur länge som helst och absolut inte till vilket pris som helst!

När hon lugnat sig mös vi. Och jag njöt, njöt som aldrig förr.
Jag kände en sån enorm kärlek till henne. Mitt allt, min Astrid.
Insåg hur viktig dagen varit för mig. Mamman behövde det här. /Elin

Lär mig Astrids rutiner,

Dagar med rutiner är bra dagar! Vi har märkt att Astrid är glad under hennes vakentid om hon får sova längre stunder. Tyvärr lyckas hon bara sova dom längre stunderna i sängen. Dagar som idag då jag flänger och far till vänner och shoppingcenter får hon inte den sömn hon behöver och hon blir gnällig hela dagen som blir lite hattig i sin helhet. Men det är smällar man får ta!

Så småningom kanske hon lär sig att sova ut i vagnen också.
Allting tar sin tid men nu vet jag vad hon behöver och när. /Elin

Håller ögonen öppna,

Något i mig skriker mer och mer efter hus. Kanske är det solen som bidrar med stämningen och suget eller så är det grannens besökare som bara får mig att vilja flytta, helst igår. Jag vet inte riktigt, tror nog att det kan vara lite av allt. Små saker bidrar ju faktiskt också till att bägaren rinner över.

Jag håller ögonen öppna för huset med stort H.
Kan hända att vi får vänta länge på just det huset.
Men jag tror att det kommer vara värt det sen. /Elin

Samma skrik som förut,

Ikväll gav Astrid mig en riktig flashback. Ett riktigt skärande kolikskrik fick mig att ta till de åtgärder jag vet lindrade förut. I ren panik ringde jag hem Johan som var hos en kompis. Lagom till han klev innanför dörren däckade hon som en apa kring min hals, högröd i ansiktet och sådär snyftande hämtande efter andan.

Själv försökte jag samla mig och även jag, hämta andan. Astrids kolik har satt djupa spår i mig. Idag klarar jag knappt en liten stund med skrik innan jag känner tålamodet tryta och ångesten krypa sig närmre. Alla känslor jag känner kommer ut i ilska. Jag både tänker och säger saker jag egentligen inte menar och jag kan inte hantera det.

I huvudet ekar allas kommentarer. "Det är så myyyysigt med smått" och jag undrar, vart då någonstans? Vart fan är det mysigt med skrik, panik, kolik och gnäll? "Åh, är du lycklig nu?" till svar vill jag skrika att jag aldrig varit med om något liknande helvete men istället svarar jag: jaa men det är klaaaart. Jag glömmer aldrig när en kvinna sa "Men visst är hon väll det bästa som hänt dig?" Jag svarade bara ja.

Idag vill jag förklara mig. Liksom formulera svaren lite bättre.
Astrid (och Johan för den delen) är det bästa som hänt mig men spädbarnstiden är det värsta jag varit med om. Vi klarade det tillsammans, som en familj (trots allt!!) och det håller på att bli bättre! Fan ta alla er som nu predikar om att jag kommer sakna den tiden. Vad ska jag sakna? Koliken!? Möjligen alla små söta nappar och kläder.

I skrivandets stund har jag tårar i ögonen. Det finns en del att bearbeta.
Astrid vaknar och tittar upp mot mig. Sedan ler hon med hela ansiktet.
För en stund glömmer jag det som varit. Allt kommer bli bra, jag med. /Elin