Nu, nu har jag tröttnat. Tröttnat på relationer som inte är ömsesidiga. Jag hör av mig så ofta jag kan, ibland får jag inte ens svar. Eller så får jag ett svar med lovord om att vi ska ses. Mycket snack och lite verkstad, jag vet precis hur det fungerar. Jag försökte räkna de människor som hör av sig till mig lika ofta som jag hör av mig till dem och det blir inte ens en handfull.
Det finns inga ursäkter. Förut tänkte jag att man kanske inte hade tid med barn i vardagen. Nu är motsatsen bevisad. 40 minuters fika någon gång i veckan får visst plats. Om inte, är jag inte ens värd de 30 sekunder det tar att skicka ett skicka ett meddelande? Jag behöver inga kärleksförklaringar eller bortförklaringar, inte heller frågan hur jag mår om du inte är beredd på svaret. Men ett hjärta, en kram eller ett "hoppas allt är bra" bara som för att visa "jag tänker på dig!"
Hur kul är det att bjuda in sig själv på kaffe? Att bli lovad massa lögner?
Hur bra känns det att alltid behöva starta samtalet? Ibland inte ens få svar?
Jag kan tala om det för er. Det känns förjävligt. Det sårar mer än vad de tillför.
Därför räcker det. Jag tar min handfull ömsesidiga relationer och lever vidare. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar