Innan det är för sent,

Mitt liv har varit rikt på möten med andra människor. Möten som oftast gjort mig till en lyckligare och lite bättre medmänniska. Möten som har förändrat mitt liv. Sedan finns det möten med människor som vi kan se som onödiga. Jag tänker på alla de möten som tryckt ner mer än vad det lyft upp. Sådana möten har vi nog alla varit med om. Och det är viktigt. För utan de dåliga mötena hade vi inte heller kunnat uppskatta de lyckade. Är ni med i mitt i-natt-mössan-snackande?

"Well you only need the light when it's burning low
Only miss the sun when it starts to snow

Only know you love her when you let her go

Only know you've been high when you're feeling low

Only hate the road when you’re missin' home

Only know you love her when you let her go"

Lite såhär tror jag att det är. Vi vet inte vad vi har tills vi förlorat det.

Varför kan vi inte bara lära oss uppskatta, beundra och älska i tid? /Elin