Jag känner så,

Klockan 5 imorse stannade taxin utanför min port. Äntligen hemma!
Usch vilken kväll... Det var lagom av det mesta, ändå kunde den spåra.
Jag vet inte vad jag tänker eller känner, om jag skrattar eller gråter.
Jag vet inte hur långt det ska behöva gå, hur mycket som ska få hända.
Men jag vet att jag gjorde vad jag kunde, med den information jag hade.

Jag känner skuld för att jag klarade mig själv så otroligt bra.
Jag känner ångest för att jag kanske hade kunnat gjort något mer.
Jag känner ilska för hur vissa människor kan förstöra för andra.
Jag känner rädsla för att det ska hända igen och kanske hända mig.

Men framför allt så känner jag en fruktansvärd hopplöshet.
Hopplöshet för att det allt fler gånger slutar på samma sätt.
Hopplöshet för att ingen verkar kunna göra något åt det hela.
Hopplöshet för att jag bara låter det ta över mig, igen. /Elin