När jag och mamma åt lunch igår gick radion varm i högtalarna. Det var sommarpratarna på P1. Det var en kvinna som talade. Hon talade om hennes familj, om hennes man sjukdom som ledde till en för tidig död, som i sin tur ledde till att hon stod ensam kvar med två barn. Det kan vara en utav de bästa livsberättelser jag någonsin hört. Den berörde mig. Den fick mig att tänka. Tänka på hur lycklig jag borde vara som kan vakna på morgonen och veta vad jag har.
Det fick mig även att tänka på ditt avslut. När, var, hur. Jag är rädd för att få det där samtalet om att du blivit sämre. Rädd för hur situationen ska se ut.
Men mest av allt började jag tänka på saker jag vill säga dig. Jag kom fram till att inga ord i världen skulle kunna sätta ord på den kärlek, tillit, vänskap och tacksamhet som bor i bandet mellan dig och mig. Inga ord alls./Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar