Har ni haft dagar då ni går er själva på nerverna? Dagar då ni tänker att nu måste det fanimig ha slagit slint på riktigt? Jag har en sån dag idag. Är orolig i kroppen och tårarna trycker innanför ögonen. Känner mig som ett barn som är inne i sin separationsfas.
Johan kan inte ens gå på toaletten innan jag frågar vart han ska och bara tanken på att han snart ska inviga nattveckan på jobbet, får mig att behöva gå sönder.
Jag ska lägga mig i tid ikväll, blunda hårt.
Och hoppas att det snart är en helt ny dag. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar