Jag får alltid så himla mycket energi av de små liven! Skulle kunna springa tusen mil.
Hos Agnes 2 år, har jag hamnat i andra prioritet. Ohan (Johan) kommer först. Kanske kan det vara för att hon får precis som hon vill i den famnen.. Hur som helst gör hon mig stolt, då hon både kissar och bajsar på pottan, hur häftigt är det inte att hon känner själv när det är dags och säger "tiss" eller "baass"?! När hon gjort sitt kommer hon ut och drar upp klänningen för att visa sin "toossa" hon fick av oss i födelsedagspresent. Älskade unge, du är så jäkla go!
Alva 9 månader, är ett riktigt charmtroll! Skulle kunna äta upp henne hel och hållen. Hon har börjat låta och prata på sitt språk, ställa sig mot saker, krypa men bara på gräs. På golvet är det ju lättare att kräla.. Latmask där! Hon sträcker upp armarna mot mig när jag frågar om hon vill komma och ler av minsta lilla ord man säger. Även sånna små saker gör mig så otroligt stolt!
Det sjukaste av allt är att det inte ens är mina helsyskon. Vi har "bara" samma pappa. Och för 2-3 år sen bestämde jag mig för att inte ens kasta en blick på Carinas mage och jag skulle absolut inte hälsa på ungen som kom ut. Tji fick jag. Får abstinens om jag inte träffat dom på en vecka!
Jag sväljer min stolthet och erkänner att jag föll dit,
Och det var det bästa fallet jag gjort i mitt liv. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar