Gungigt förhållande,

Jag skulle vilja likna kryssningen med ett förhållande.
Till en början sken solen, båten gled sakta ut i skärgården och sedan över Ålands hav. Allting gick så överdrivet bra, till en början.. Morgonen efter vaknade jag av att solen sken in i hytten, jag blev lättad av det fina vädret tills jag fick syn på något som var annorlunda till skillnad mot igår. Idag svajade träden utanför. Det blåste upp till 27 m/s och mitt i allt det där skulle vi åka samma långa väg tillbaka över havet. Resan började bra men sedan vände det snabbt. Vågorna slog mot båten som gungade fram i ett försök att hålla en så rak kurs som möjligt. Allt i båten vinglade. Efter att det varit som värst och vi kommit så pass långt in i skärgården att öarna hindrade vågorna att passera, slutade det att gunga trots att det fortfarande blåste upp till en väldans massa sekundmeter. Båten gled nu lika fint som på dit vägen, om inte lite bättre.

Är det inte lite såhär det är i ett humant förhållande?
Till en början är allt en dans på rosor. Ingen kan hitta brister hos den andra. Man vill bara se allt det bra, låta kärleken blomma och inte låta något annat existera. Men så början de båda vänja sig vid varandra. De tycker olika om saker och ting som ställs på sin spets. Båda försöker sätta gränser för att visa att här står jag i vårt förhållande. Detta är okej och detta är inte okej för mig. Det blir missförstånd. En liten och så otroligt töntig grej kan göra att hela förhållandet gungar. Det gungar och gungar och minsta lilla grej gör vågorna bara större. Men så kommer människorna i förhållandet plötsligt till den zonen där det finns öar som hindrar vågorna. Öarna är de gränser man tidigare satt. Olika stora på olika ställen. Och när de väl är där, utplacerade och klara, kan förhållandet fortsätta att glida fram i sin raka kurs. Något stabilare än tidigare.

Jag tror att ett förhållande är som att åka just den där båten.
Så kom och åk med mig. Låt det gunga, jag vet att det blir bra. /Elin