I min värld skulle jag just nu ligga i en renbäddad säng, i en färdig renoverad lägenhet och kika på bigbrother innan jag skulle stänga mina två små blå. I morgon skulle jag bli väckt av farmors grattis sms och sen skulle jag och min älskade Johan åka till något mysigt fik och ta en frukost. Resten av dagen skulle vi bara njuta och på lördag skulle släkten komma och fira mig i vårt alldeles perfekta hem.
Men hur ser verkligheten ut nu då? Jo, jag håller på att fixa en av alla hundra grejer som är kvar att göra i lägenheten. Johan jobbar natt och jag kommer inte bli väckt av farmors sms, för hon finns inte längre. Istället för att äta frukost på något mysigt fik kommer jag att kasta i mig lite fil och en torr macka för att sedan åka till skolan och ha ett seminarium om vård i livets slut, döden. Under kvällen ska jag och Johan äta trerätters i stan och på lördag kommer släkten. Tills dess är vi säkert klara här hemma, som Johan säger.
Men för mig duger det liksom inte. Allt skulle ju vara klart ikväll. Vi hade ju planerat det. Jag skulle vakna upp på min 20-årsdag och allt skulle vara perfekt. En del av mig blir helt förstörd och jag önskar att någon för 20 år sedan bett min mamma att knipa lite granna så att jag kunde födas ungefär en dag senare. Då skulle allt vara klart på min 20-årsdag. Det skulle vara perfekt.
Tänk att jag som snart är 20 år, aldrig har upplevt faktumet perfekt. Borde jag inte inse att det aldrig kommer att bli det? Eller borde jag kanske gå här och fortsätta hoppas att dagen ska bli perfekt. För om den sedan inte blir det, har jag iallafall varit lycklig tills dess. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar