Jag känner mig så blåst. Så utnyttjad. Så rubbad. Så töntig som ens reagerar. Jag är inte den som ska säga något, inte alls faktiskt. Ändå känns det fel. Fel att låta någon som inte kan betyda så mycket göra det ändå. Jag känner även sympati. Jag tycker synd om dig för att du inte fattar att jag fattar.
"Hey, hut up. Don't lie to me. You think I'm blind but I have eyes to see
Hey Mister, how do you do. Oh pardon me I thought I knew you.
Would you stand back baby 'cause I want to get a better look.
The big man who couldn't handle the little bit of love you took" /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar