Känslan släpper inte. Jag vill skratta som aldrig förr, samtidigt som någonting i mig är så otroligt nära till gråt. Jag känner mig förvirrad och förtvivlad.
På mässan var det mycket som påminde om den gamla tiden. Konstig egentligen hur mycket man kan sakna personer man träffat eller tider som varit. Fast det är väll bara ett tecken på något som var värt att minnas och tro mig, det gör jag.
"Cause I can change I'm not the same, not forever
What can I say I'm not OK, I wish I was
I want you back I want a time I can remember
It's as simple as I say. I can change I'm not the same, not forever" /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar