Efter att ha bytt några ord med min allra bästa vän & farmor idag samt träffat Sannaklara på en fika, så har jag insett att vi människor kan bli så otroligt blinda. För när vi är mitt uppe i någonting så ser vi det inte. Först när vi vandrat vidare och tittar tillbaka så ser vi att; "Hoppsan! Där var det ju jävligt bra, egentligen"
Någongång borde vi lära oss att stanna upp i nuet, se oss lite runt omkring och inse hur lyckligt lottade vi är. Jag menar, nu är nu. Det finns liksom inga garantier på något och hur mycket vi än vill, så kommer det faktiskt ingen repris.
"It was so easy that night.
Should've been strong, yeah I lied.
Nobody gets me like you.
Couldn't keep hold of you then.
How could I know what you meant.
There was nothing to compare to.
Can we bring yesterday back around?
Cause I know how I feel about you now." /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar