Det här känns som ett delmål. 30 veckor efter operation. Det låter så mycket, kanske för att det är de. 30 veckor som den Elin Linnéa Dahlström jag vill vara, som jag trivs med och kan acceptera trots brister och felsteg. Jag får än idag höra att det ser bra ut, att jag var modig osv. Och jag kom på tanken idag när jag gick förbi ett skyltfönster och speglade mig. Tänk så hade jag inte blivit nöjd? Vad hade jag gjort då? Jag hade ju underbett så det är ju lättare att ta bort än att fixa dit några extra millimeter. Men dem tankarna hade jag inte i huvudet innan jag gjorde operationen. Jag tänkte bara att det inte kunde bli så mycket värre, för det kunde det inte. Jag var blind, jag stirrade mig blind på att bli lycklig. Och nu i efterhand så kan jag tycka att det är lite läskigt hur desperat jag var.
Men om jag ska jämnföra den där desperata Elin med något så är det ungefär som att sitta i en roddbåt, mitt ute i sjön utan åror eller någon slags skopa att kunna ösa ut vattnet med. Det börjar regna och båten läcker in vatten. En räddningsbåt syns en bit bort, klart som tusan att man ropar på hjälp? /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar