32 veckor efter operation,

Livet är helt otroligt. Förstår inte hur allting kan få en sån vändning. Jag själv ser skillnad både på utsidan och insidan. Jag känner skillnad. En ny Elin. Det känns så sjukt bra. Jag gör impulsgrejer och vågar saker jag aldrig gjort förut. Jag ger det en chans. Och det bästa av allt är att jag nästan aldrig ångrar mig. Jag har börjat leva på riktigt, 18 år senare. Men det är faktiskt bara de senaste åren som varit tuffa. Och utan de åren hade jag aldrig varit där jag är idag. Därför ångrar jag ingenting, men någon jag däremot tänkt mycket på är varför jag underskattade mig själv så hemskt. Var jag verkligen värd att ta all skit från mig själv? Underskatta aldrig er själva, tro mig. Gör aldrig det.

"Att gå genom livet och underskatta sig själv är som att köra bil med handbromsen åt dragen" /Elin

Foton hos tandreg,

Tandregleringen. Där har jag spenderat många timmar de senaste åren. Idag tog allt endast 15 minuter. Det var ganska snabbt kan jag tycka med tanke på att hon tittade i munnen. Konstaterade att allt såg bra ut. Kom överens om att jag skulle använda plastskenan oftare och en ny tid i december. Hon tog även foton, efter operations foton. Från alla möjliga vinklar och sidor. Det var inte så jobbigt. Jag hade oroat mig mycket innan eftersom att jag visste att det var foto dags. Det ska bli kul att se före och efter bilderna sen när jag är redo för det. För det är jag faktiskt inte idag. Men snart. Ge mig lite mera tid bara.

Allt är så vackert. Världen möter mig på ett nytt sätt. Eller så är det bara jag som möter världen med öppna ögon. /Elin

Ångra aldrig,

Jag vet att det låter ganska sjukt. Men tänk efter. Du ångrar säkert en massa saker du gjort eller hur? Men tänk då att det är historia. Kanske fick något dig att små le lite och det har jag lärt mig, man ska aldrig ångra något som en gång fick dig att le. Därför ångrar jag inget. Even the bad times, jag står för det. Att ångra saker är bara dumt, eftersom att det redan är gjort. Ibland gör man tokiga val, det bara är så. Men utan just det valet så skulle du inte vara den du är idag.

"Jag sörjer dem jag sårat, men jag ångrar ingenting" /Elin

Ostyrda känslor,

Jag har kommit på en sak. Man kan inte styra över känslor. Man kan verkligen inte det. Visst, man kan försöka svalna ner dem, brusa upp dem. MEN det kommer inte bli bra i slutänden. Äkta känslor går inte att fejka. Och äkta känslor går inte att styra över. Livet är bra tokigt ibland. Det kan ha sånna otroliga förändringar på kort tid. Människor man inte kände för några månader sen vet nu ganska mycket om en och har gjort påverkan i ens liv. Det är helt otroligt.

Ibland kan raka motsatsen av det man föreställt sig,
visa sig vara precis vad man behöver. /Elin

Livet ska ta slut,

På en minut kan livet ta slut. Och allt är förlorat ingenting blir som förut. Jag insåg det idag. Otroligt mycket tankar, hur kan det vara möjligt? Hur kan sjukdomar göra så att man dör och varför måste livet ta slut? Hur känns det att dö och vad i hela världen händer sen?! Hur känns det att veta att man ska dö och hur ser livet ut när man helt tappat livsgnistan? Många frågor som inte har svar. Och när dem får ett svar, när jag upplevt det. Ja då lever jag uppenbarligen inte. Då kan jag inte varna någon eller lugna någon att säga att det inte var någon fara. Jag önskar att någon kunde tala om för mig hur det är att dö. För jag är rädd, riktigt rädd för att dö.

"Blås i hornet nu, vad bryr jag mig om det. Att varje väg tar slut är ingen hemlighet. Utan ett ljus som följer känns nu natten alltför mörk. Och utan hopp känns allt så meningslöst. Då hör jag en röst, någonstans i fjärran. Och den ropar högt: Glöm aldrig vem du är" /Elin

Klassen är en,

Mitt schema suger, det gör verkligen det. Har typ 7 ämnen och det är ju skönt. Men vi har alldeles för långa skoldagar och sjuka håltimmar, eller "studietid" som vi enligt rektorn ska ha varje dag 8-17. Men jag ska nog överleva. Min klass är störtskön. Inget ämne är för jobbigt eller pinsamt att ta upp. Min klass har alltid funnits där för mig. Och stöttat mig mer eller mindre hela vägen genom operationen. Har hela tiden funnits där och sett till att jag klarat mer än jag trott.

"Men vi följer din väg. Ger dig stöd för varje steg. När allting känns hopplöst min vän. Vi står stolta och ser, hur du lär dig mer och mer. Vi är mer än du tror, vi är en. En familj, en familj" /Elin

Var nöjd med allt,

Jag känner sådan otrolig skam. Jag klagar verkligen på allt som går att klaga på, eller har gjort iallafall. Senaste tiden inte lika mycket. Men över huvud taget. Jag klagar på maten, vädret, spegelmornar, håret, kläderna. Allt, hur orkar man? Men från och med idag vet jag att man ska vara tacksam för allt. Inte ta livet för givet. På en minut kan det ta slut, ibland i alldeles för tidigt. Livet är orättvist. Men trots det så tror jag att det finns en mening med allt som sker. Och jag hoppas på att vi alla någon gång får chansen att inse det. Men tills dess, njut utav livet och var nöjd med minsta lilla positiva detalj.

"Var nöjd med allt som livet ger, och allting som du kring dig ser. Glöm bort bekymmer, sorger och besvär. Var glad och nöjd för vet du vad, en björntjänst gör ju ingen glad. Var nöjd med livet som vi lever här" /Elin

31 veckor efter operation,

Vecka efter vecka, dag efter dag. Lycka, alltid lycka. Men i morse var den här. Spegelmorgonen. Det kändes som ruta ett. Det kommer ta tid att jobba bort dessa hemska spegelmornar.. Men det måste gå på något sätt!

Efter skolan idag tog jag en latte med Sannaklara. Tack för en trevlig stund! En hel del tankar, känslor. Det är som kaos i huvudet. Vill sätta en skylt i pannan, avstängd för reparation. Men det går inte. Livet väntar inte, det är nu. Bara nu.

"Jag lever nu, jag vill alltid vara ung, att allt ska kännas nytt, precis som första gången. Jag lever nu, jag känner mig så stark, att se och göra allt, men tiden går så fort. Jag vill aldrig dö" /Elin

Den långsamma blomman,

Första dagen i skolan. Att få träffa alla igen var helt underbart! Helgen som var behövde jag verkligen. Vad jag är glad. Så otroligt glad och tacksam för alla människor jag har runt omkring mig. Ni sprider någon slags ro i mig. En bekräftelse, tillåtelse. Och jag, jag får blomma som aldrig förr.

"Det känns som solens strålar lyser på mig igen. Och säger att dem funnit mig på nytt. Och vinden blåser vindar som leder mig, åt det håll som jag vill gå. Kan ett hav fullt av möjligheter. Bli en bro, som leder mig fram. Jag vågar ta steget ut och gro. Jag önskar att jag funnit min tro. Att jag klarar allt, som den långsamma blomman som äntligen slagit ut. Det känns som livet har en mening med allt igen. Och säger följ med mig, du blir nåt stort. Dina färger målar bladen och leder dig, till att du önskar att du redan har gjort" /Elin

En stiftsgårds helg,

Så har även den här helgen på stiftsgården rullat mot sitt slut. Vilken helg! Vi var som sagt bara 15 st, men det är helt perfekt. Alla får lära känna alla i gruppen och ett bevis på det kom inatt när alla satt i sofforna i källaren och pratade om allt mellan himmel och jord. Jag skulle kunna säga nästan vad som helst till dem här människorna, för så bra är dem! Jag har vågat den här helgen. Och jag är återigen stolt över mig och många andra.

"Jag vill tro att det var du som gav mig modet,när jag vågade det jag inte trodde" /Elin

Som när ett barn,

En toppen dag på stg! Vi är 15 assistenter som är här för att få bättre sammanhållning och förbereda oss inför konfirmandåret som kommer. Det känns bra faktiskt. Jag känner mig hemma på det här stället. Man känner alla fast man inte känner någon. Jag känner mig trygg. Jag kan gå och ta en kopp kaffe om jag vill, sätta mig en stund med människor jag inte pratat så mycket med tidigare. Det är härligt, som mitt andra hem. Idag har vi pysslat, haft lektionspass, lekt lite, sjungit och haft en liten kräftskiva. Det är bra här. Jag känner att jag platsar och jag skulle kunna göra vad som helst för att få stanna här föralltid.

"Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn,
så var det för mig att komma till gud och jag kände att där hörde jag hemma.
Det fanns en plats i guds stora rum, en plats som väntade på mig.
Och jag kände, här är jag hemma. Jag vill vara ett barn i guds hem" /Elin

Äntligen dags,

Som jag har längtat! Äntligen är det dags för en assistent helg på stg i Rättvik! Igår började jag dock tveka när jag fått smset om cancern så jag började inte packa och fixa fören vid lunch och bussen gick 15.. Men jag hann perfekt, så nu är jag taggad för att få komma dit och ladda upp krafterna inför skolan. Och en sak till. Idag har jag klarat 30 veckor utan sjal. Jag är lycklig och stolt, på riktigt.

OCH SÅ FINNS DET NÅN SOM HAR, KLARAT 30 VECKOR UTAN SJAL! Det är eran vardag och min nya verklighet. En verklighet där jag inte låter någon rädsla för att inte duga ta över. En verklighet där jag lever mitt liv, utan att låta någon ångest styra. En verklighet som jag tycker om och vill fortsätta leva i, som den Elin jag faktiskt är. /Elin

Vidriga sjukdom,

"Jag hade cancer igen, har fått min första cellgift behandling idag. Kram"
Vem vill vakna utav ett sånt sms? Det var precis vad jag gjorde idag. Det är tillbaka. Återigen har den attackerat din kropp. 3:e gången gilt. Förbanade jävla cancer. Men var inte rädd, jag går bredvid dig. Vi orkar hela vägen.

"Maybe I didn't hold you all those lonely, lonely times.
And I guess I never told you, I'm so happy you´re alive.
If I made you feel second best, I'm sorry, I was blind" /Elin

Slut på sommarjobb,

En sista dag på Lövåsen idag. Jobbade till 16 men sista timmen tog jag med mig en boende ner på centrum och handlade lite, eftersom att jag hade aktivering. Det blev otroligt uppskattat. Alltid lika roligt att med så lite kunna göra så mycket.. Det har varit en speciell men bra sommar där på Lövåsen. Känns lite tråkigt att sluta. Men sånt är livet och dem har lovat att ringa när dem behöver vikarier. Det känns bra. Jag tror och hoppas att jag har gjort ett gott intryck hos både boende och personal. Att dem fick se den sidan av Elin som verkligen bryr sig och gör allt som står i sin makt för att göra saker och ting så bra som möjligt.

Gör ditt bästa, det finns alltid någon som kan tar glädje utav det. /Elin

30 veckor efter operation,

Det här känns som ett delmål. 30 veckor efter operation. Det låter så mycket, kanske för att det är de. 30 veckor som den Elin Linnéa Dahlström jag vill vara, som jag trivs med och kan acceptera trots brister och felsteg. Jag får än idag höra att det ser bra ut, att jag var modig osv. Och jag kom på tanken idag när jag gick förbi ett skyltfönster och speglade mig. Tänk så hade jag inte blivit nöjd? Vad hade jag gjort då? Jag hade ju underbett så det är ju lättare att ta bort än att fixa dit några extra millimeter. Men dem tankarna hade jag inte i huvudet innan jag gjorde operationen. Jag tänkte bara att det inte kunde bli så mycket värre, för det kunde det inte. Jag var blind, jag stirrade mig blind på att bli lycklig. Och nu i efterhand så kan jag tycka att det är lite läskigt hur desperat jag var.

Men om jag ska jämnföra den där desperata Elin med något så är det ungefär som att sitta i en roddbåt, mitt ute i sjön utan åror eller någon slags skopa att kunna ösa ut vattnet med. Det börjar regna och båten läcker in vatten. En räddningsbåt syns en bit bort, klart som tusan att man ropar på hjälp? /Elin

In the ghetto,

I den här lilla hålan jag bor i sprids rykten snabbare än vinterkräksjukan. Det är liksom inget nytt. Men det är ibland ganska jobbigt att alla känner alla. Folk pratar med mig som ett barn ibland, eller så vet dem mer om mig och min familj än jag själv. Det är som en bubbla. Ett ghetto. Ett mål jag har i livet är att inte bli kvar här för alltid. Men det målet är mer en självklarhet än ett hinder.

"As the snow flies
On a cold and gray Chicago mornin'
A poor little baby child is born
In the ghetto
And his mama cries
'cause if there's one thing that she don't need
it's another hungry mouth to feed
In the ghetto

People, don't you understand
the child needs a helping hand
or he'll grow to be an angry young man some day
Take a look at you and me,
are we too blind to see,
do we simply turn our heads
and look the other way" /Elin

I guds händer,

Något jag ofta tänkt på är hur mycket jag förklarar och ursäktar mig när någon får reda på att jag är med i kyrkan på ungdomskvällar. Direkt kommer jag där med minst 5 jag-lovar-det-är-inte-som-du-tror-förklaringar. Varför egentligen? Folk får väll tycka eller tro vad dem vill. Jag ska inte behöva säga: "Alltså det är inte så kristet som det låter. Jag tror ju inte på gud, men nånting" Vad är det för svar, när någon frågar om man är kristen? Nej det är dags att ändra på det där tycker jag. Våga stå för vem man är och vad man gör. Annars kommer man tillslut be om ursäkt för hela ens existens.

"I guds händer, lever jag ensam men.
I guds händer, känner jag värmen men.
I guds händer, i guds händer
Är allt, allt varken svart eller vitt" /Elin

Drömmar kittlar,

Jag har drömmar. Jag har alltid haft drömmar, mål. Jag är en envis tjej som vet vad jag vill och det kommer man långt på. Det bästa med drömmar är att de inte behöver delas. Man kan hålla dem helt för sig själv om man vill. I drömmarnas värld finns inga gränser. Jag får fantisera och drömma om precis vad jag vill. Sådant man vill ska hända eller hoppas ska hända. Eller sånt som bara är, precis lika bra som en dröm. Och det bästa av allt är att ingen kan ta det ifrån mig.

"Frågan är vem som har råd att inte drömma. Drömmar kittlar oss på själen. Drömmar kan få oss att vakna - och le" /Elin

Amazing grace,

Idag var det sista dagen på Plan 0, från Lördag-Onsdag ska jag vara på Plan 1. Det ska bli en upplevelse det också. Även om jag kommer se de boende från Plan 0 varje dag så blir det ändå inte samma sak. Mer bekräftat blir det när jag idag satte på lite Christer Sjögren i allrummet. Och DÅ förstod jag.. Det är verkligen över snart. Min sommar med mina tanter och gubbar! Men jag vet att jag har gjort ett bra jobb. Jag har fått så mycket tillbaka utav dem. All tacksamhet dem ger. Det är helt otroligt. Låten "Amazing grace" började ljuda från stereon. En utav damerna tittade på mig och så sa hon: "Tänk att du kan få mig att känna mig frisk, trots att jag har alla sjukdomar som går att ha. Du om någon är amazing"

"Amazing Grace, how sweet the sound, That saved a wretch like me.
I once was lost but now am found, Was blind, but now I see" /Elin

Waka waka,

Så var den första av mina 7 arbetsdagar i sträck, avklarade. Känner att jag kommer vara ganska slut när jag går av på onsdag eftermiddag. Jag lever som i nån bubbla, allt går på rutin. Jag vet att jag själv valt att jobba och jag gör det gärna. Men det här är mitt sista sommarlov och jag har typ inte gjort någonting annat än jobba! Visst, jag har varit på parken zoo, en dags roadtrip med tjejerna, träffat släkt och vänner, övningskört, shoppat. Men sen? Jag har ju inte ens tagit mig utanför västmanlands gränser. Längtar nästan lite till Fredag nästa vecka, då får jag komma upp till underbara Stiftsgården. Spendera sista sommarlovshelgen där. Underbart ska det bli. Och trots så mycket jobb och slit som gör mig helt slut så kan jag inte sluta le. Jag mår så otroligt bra. Det mesta känns så perfekt. Jag känner mig stark och musik gör mig underbart glad.

"You're a good soldier, Choosing your battles. Pick yourself up, And dust yourself off. And back in the saddle. You're on the frontline, Everyone's watching. You know it's serious, We're getting closer. This isnt over. The pressure is on, You feel it. But you've got it all, Believe it" /Elin

Att bli modig,

Det känns som om att alla åker till utlandet hit och dit. Det har inte gjort mig så mycket, men idag fick jag ett helt nytt sug. Har aldrig känt det förut. Jag vill också åka! Jag vill göra något galet. Strunta i om jag är rädd. Bara göra det. Leva mitt liv fullt ut, trots brister och felsteg, regn och solsken. Fortsätta leva helt galet, oavsett vad. Åka på kryssning, åka utomlands, sticka iväg någonstans och bara göra. Jag har en ny sorts kraft den här gången, hela vägen från själen.

Jag har bestämt mig. Jag tänker inte låta min rädsla för att inte duga, ta över mig. Och jag tänker absolut inte låta någon ångest styra mitt liv mer. /Elin

29 veckor efter operation,

Ofattbart att jag levt såhär i 29 veckor! Jag har upplevt en vår och en sommar med normalt bett, det är helt otroligt.. Personer jag lärt känna efter Januari månad har ju aldrig sett den där gamla Elin. Dem har bara sett och lärt känna den Elin som har fullt upp med att lära känna sig själv och inte den Elin som kämpar för att överleva varje dag. Ganska positivt tycker jag, för då får jag chansen att visa vem jag verkligen är utan att dem har någon bild att jämnföra med.

Imorgon åker Amanda och Sara till Rhodos. Därför hade vi en B&J kväll idag! Det var riktigt länge sen sist. Jag undrar om jag har ätit B&J efter operationen?! Nu har jag iallafall. När vi blev lite rastlösa runt tio, halv elva tog vi en sväng med bilen. Mysigt att åka bil i mörkret! Jag fick skratta av mig också. Jag har kul med er. Jag får vara mig själv med er. Jag njuter utav varje minut med er.


Elin för 29 veckor sen skulle aldrig ha ställt upp på en sån här bild. Men idag kan hon. Det har tagit mycket kraft och tid, men hon är där nu. Och för det är stolt över sig själv. Så otroligt stolt. /Elin

Under my umbrella,

Sommaren verkar vara över. Regnet bara öser ner. Det gör inget, jag jobbar ju. Men allting blir så mycket deppigare. Människorna och gatorna. Jag sitter inne, tittar ut. Regnet slår mot rutan. Träden ser tråkigare ut än någonsin. Kanske ska jag ta en promenad? Det finns ju paraply. Men jag känner mig så ensam. Så utlämnad och tankarna fortsätter snurra. Vart står jag i mitt liv? Vart står du i ditt liv? Och vart i hela vägen går våra liv ihop? Kom hit, ta en promenad med mig. Vi kan gå under mitt paraply båda två. Så länge jag slipper gå ensam.

"When the sun shines, we'll shine together. Told you I'll be here forever.
Said I'll always be a friend. Took an oath, I'ma stick it out till the end.
Now that it's raining more than ever, Know that we'll still have each other.
You can stand under my umbrella, You can stand under my umbrella" /Elin

Väl menade ord,

Jobb hela dagen idag också. Men det gör mig ingenting. På det stora hela så är det min grej, det jag är gjord för att göra. Mitt jobb är från början ett service hus och därför finns det en restaurang där det kan komma gäster utifrån och äta. Dem sitter där, mätta och belåtna varje gång jag kommer och lämnar matvagnen. En gång sa en utav gubbarna; "Lilla flicka, sätt dig ner 5 minuter. Du ska inte jobba för mer än vad du får i lön. För det är inte någon som kommer tacka dig för att du sliter hårdare och någon finare plats i himlen får man tyvärr inte heller" Hur kunde han veta? Jag satte mig ned och lyssnade på vad han hade att säga och jag förstod ganska snart att den här mannen visste precis vad han pratade om.

Några ord var allt jag behövde. Någon som hade sett min kämparglöd i arbetet jag gjorde. Någon som insett att jag snart skulle stå i väggen om jag fortsatte i samma tempo. Någon som säkert, en gång i tiden, själv varit där. /Elin

Nu är det drömmar,

Efter att ha jobbat mellan 12 och 21 gick jag hem och bara tog det lugnt. Tittade på P.S I love you för typ 4:e gången. Jag är ingen film människa, inte alls. Men dem filmerna jag gillar skulle jag kunna titta på 10 gånger om. Tänk att få vara med i en film. Det vore coolt. Jag hade det som dröm en gång. Att vara med i film eller spela teater. Stå på en scen. Alla blickar mot mig. Få bjuda på mig själv, vara lite av någon jag inte är. Få möjligheten att göra en helt ny Elin för en stund. Fast då är det ju inte Elin. Jag spelade teater förut. Hade möjligheten att göra allt det där. Och jag gjorde det, jag njöt utav varje minut. Tills mina komplex blev för stora. Drömmarna raserades och verkligheten knackade på dörren.

"Nu är det drömmar, förr var det verklighet. Nu är det drömmar som bara jag vet. Åh jag vill tillbaka nu, till där jag var förut" /Elin

Att vara alla till lags,

Att jobba inom vården är tufft. Att göra sitt bästa men inte räcka till, det är ännu tuffare. Men att inte bli accepterad för den man är, det finns inget värre. När den värsta kaosen var över i morse satte jag mig och läste VLT med några damer. Där hittade jag ett citat som räddade hela min dag. Det fick mig att förstå att ingen är bäst på allt. Jag kan inte alltid lyckats med allt. Det gäller att prioritera.

"Jag har inga goda recept till framgång, men jag har ett på misslyckande: Försök vara alla till lags" /Elin

Spegel spegel,

Skulle helst av allt bara vilja sätta mig här och skriva ner hur fet jag känner mig, hur äckligt ful jag är. MEN jag gör det inte. Det räcker nu. Jag kommer varken bli smalare eller snyggare av att göra det, snarare så kommer det bara bli värre. De senaste kvällarna jag tittat mig i spegeln och kännt mig sådär tjock så har jag dragit på mig mjukiskläder, så att jag inte kan se. För om jag ser så kommer jag bara bli tjockare och tjockare i mina ögon. Jag vet det själv. Därför gör jag så, för att undvika tårar och en massa ångest. Och de har faktiskt funkat. Men jag kan inte gå förbi en spegel utan att kasta blicken ditåt. Förstår inte varför. För det enda jag gör när jag står framför spegeln är att verkligen söka det dåliga. Granska varje skavank och kurva. Jag har gått alldeles för långt och det knäcker mig.

"Spegel, spegel på väggen där, säg mig du vad skönhet är. Ska man se ut som en pinne och känna sig inne? Ska man tro att man è cool bara för att man har köpt en ny kjol? Läppstift, mascara och kajal vi har för stora skönhetsideal. Varför få skuldkänslor stora och bli kallad hora. För att man ser ut som man gör och beter sig som man bör? Tjejer sminkar sig i hopp för att en snygg kille ska dyka upp. Killar borde titta vad som finns inuti och få reda på allt det sköna där inne i. Nej, skönhet är vad som finns inuti. resten kan man skita i. spegel, spegel på väggen där, jag vet nog vem skönast är" /Elin

I can be your hero,

Ledig idag, men jag tog 11 bussen in till stan. Gick där en liten stund sen tog jag bussen upp till sjukhuset. Skulle hälsa på världens bästa.. Som blivit dålig ganska snabbt. Vill inte gå in på vem eller varför, men imorgon kommer svaret på vad det är, vart det är, vilken omfattning det är. Jag var där hela dagen. Vi hade det mysigt. Fikade med kaffe och skorpa som avdelningen bjöd på, gick på en liten rundtur. Skrattade åt sånt som bara vi fattar.

Jag visar mig stark inför dig, så stark jag bara kan. Jag vet att du är i goda händer och du klarar allt, jag lovar. Jag har lovat dig 2 saker nu. Och jag ska göra allt som står i min makt för att hålla mina löften. Att få vara med dig idag betyder mycket för mig. Och en låt som betyder mycket för dig är "Hero - Enrique Iglesias" och det är just därför jag lyssnar på den ikväll. För din skull, bara din.

"I can be your hero baby. I can kiss away the pain.
I will stand by you forever. You can take my breath away" /Elin

28 veckor efter operation,

Jag mår bra, riktigt bra. Jag kanske har lagt på mig några semesterkilon, min familj är långt ifrån den bästa och ibland vet jag inte vad jag vill. Men so what? Jag börjar förstå att mitt liv faktiskt går vidare ändå. Allting kretsar inte bara kring mig. Det finns en omvärld också, som inte ser på mig med så kritiska ögon som jag själv. Jag borde inte titta så noga och kritiskt som jag gör.

Det bästa jag har just nu är vänner. Människor i min omgivning. Som bara genom att höra av sig får mig att må bra. Eller förstår min känsla efter det att jag skrivit 5 ord. Livet är så konstigt, orättvist för så många. Men jag måste kunna få njuta utav att jag har det bra också. Lina länkade en låt som liksom fick bli droppen på det hela, det där lilla extra som en förklaring på att det här är jag. Det är nästan såhär jag vill vara. Jag vill stanna här för alltid, nu när jag inte är så blind längre. Jag ser hela livet framför mig.

"Suddenly I see, This is what I wanna be. Suddenly I see, Why the hell it means so much to me. This is what I wanna be. Suddenly I see, Why the hell it means so much to me"

"She got the power to be.
The power to give.
The power to see" /Elin

4 tjejer och 1 bil,

Idag hade vi planerat en girls day i BILEN. Amanda den lilla ungen klarade uppkörningen på förmiddagen, bäst som hon är! Grattis bruden, nu är du fri att åka vart du vill när du vill. Själv har jag en bit kvar. Har precis börjat övningsköra.. I vilket fall så åkte vi in till stan, åt på max och annat trevligt. På kvällen åkte vi till TunaPark också.. Och sedan gav vi oss på att försöka hitta till Slagsta glassbaren. Haha, ja det var ju en upplevelse det också!

Idag har jag mått så otroligt bra. Ätit bland andra. Skrattat, sjungit i bilen. Gjort peace märke till alla vi åker förbi. Bjudit på mig själv. Bara kopplat bort allt. Amanda stackarn var inte bara trött på körningen, hon var trött på mig också! Men något som är riktigt stort för mig är att jag ville vara med på kort. Jag klarade det. Inte så seriösa bilder, men det är bilder iaf. Vilket betyder framsteg.

Om det är såhär det känns att våga vara sig själv och må bra, då vill jag aldrig någonsin sluta leva. /Elin

3 skeden i livet,

Nu har tankespridda Elin kommit fram till att det finns tre skeden i livet. Jag ska förklara hur jag har tolkat dem. Jag hoppas att jag kan reda ut mina egna tankar..
Det förflutna som aldrig återvände Tiden som varit kommer aldrig mer tillbaka. Just där, just då, med just dem personerna och känslorna. Det återvänder aldrig till precis som det var. Aldrig.
Nuet som inte varar Nu är nu, inte då eller sen. Ska vi inte lära oss ta tillvara på just den där minuten som är just nu istället för att låta ännu mera tid gå åt till något vi inte kan styra över?
Framtiden som är okänd Vi har inte en aning om vad som händer om en timme, en dag, en vecka, en månad, ett år. Vi kan dö när som helst. Men vi måste lära oss ta saker för vad de är, inte för hur vi skulle vilja att dem var. Blott en dag, ett ögonblick i sänder..

Med det här så vill jag säga att man ska ta tillvara på livet. Även när det är mörkt. Jag var tvungen att lära mig uppskatta livet innan operationen, jag försökte. Och hade jag inte gjort det så hade jag inte varit här idag. /Elin