Har redan kommit in i rutin här på gården. 6 "måltider" om dagen och där i mellan en massa lek och mys med barnen. Jag jobbar tillsammans med 6 st andra barnledare och så 2 utav volontärerna som också är med. Ett helt underbart gäng. Allting funkar bra.
När vi var lediga en stund på eftermiddagen gick jag ner till bryggan. Det är en sån där sak jag bara måste göra varje gång jag är här. Satte mig på bänken, solen stekte och vinden blåste ganska starkt. I vattnet bildades vågor, jag hörde hur dem kom som stora skov och sköljde över bryggans kant. Det kändes som om att jag hade massor att tänka på, men jag fick inte upp någonting i huvudet. Som om att någon skulle behöva få reda på något. Det var bara som ett enda trassligt garnnystan i huvudet.
Huvudledarna har påpekat att det är viktigt för oss att ha rast när vi ska ha det och inte ta ansvar för barnen då. Men när jag setat vid bryggan 30 minuter och var på väg upp till mitt rum gick jag förbi studsmattan där en liten kille hoppade. Han frågade om jag inte kunde kasta upp bollen till honom några gånger. Jag tittade på telefonen, 20 minuter kvar på rasten. Jag stannade och kastade upp bollen till honom, jag hade fått 30 minuter vid siljan och det var den vila jag behövde. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar