21 veckor efter operation,

Idag kom nog slut krisen på den här svackan, jag hoppas det iallafall. När inte ens 21 veckor efter operation kan trösta mig, utan egentligen får mig mera deppig så vet jag inte riktigt vad jag tycker om allt..

Jag var på Lindboskolan för att se när min lillebror gick ut nian. Som han har kämpat.. Syster är stolt över dig! En lärare sa att det var ovant att se mig se ut såhär och undrade varför jag gjorde det.. Jag fick tillbaka minnen av min tid där. På den skolan har jag känt allt möjligt, varit med om det mesta. Upptäckt hur ful jag var, börjat med sjalar och väntat på en operation. Men jag har även skrattat, dansat på borden, slickat av talriken i matsalen och så mycket mer.. Jag saknar det.

Senare var det 2-års kalas för min lilla kusin. Barnen lekte i flickornas rum. Jag går in där efter en stund och ser hur en unge sitter under sängen. 2 stycken, båda under 2 år står och tittar vilset omkring sig. Min lillebror (7år) försöker gömma en stor glasskärva från lampan som setat i taket. Jag går fram till honom och frågar vad som hänt. Han förklarar att de alla kastade bollar och att en träffat lampan. Jag svarar att det var ju inte bra, men sånt händer. Tar glas skärvan och ska visa pappa. Handen som finns där under är full av blod. När han sedan tar fram den andra handen har den ännu mera blod på sig. Jag hämtar pappa och förklarar att Aron har gjort illa sig i händerna. När jag sedan vänder mig om ser jag hur han står där, tröjan är blodig, händerna lika så. Hela nacken är full av blod och det pulserar från ett jack bakom örat. Han hade alltså fått smällen i huvudet.

Jag kunde inte hålla tårarna. Det gjorde så ont i mig, att han inte vågade säga något. Vad hade hänt om inte jag kommit in? Hade han inte sagt något och sedan bara fortsatt blöda. Skärvan hade tagit bara någon cm ifrån storapulsådern och jag vågar inte ens tänka på hur illa det hade kunna gått. /Elin