Stiftsgården skapar lycka och gemenskap. Jag blir kär i stället. Jag får den plats jag behöver här för att få växa. För ett år sedan var jag en rädd Elin som aldrig var med på lekar, åt mat tillsammans med andra, klarade av att vara kvar på en hel morgonbön. Den här helgen har jag gjort allt sånt. Jag har förvånat mig själv. Sånna självklara saker har inte alltid varit det för mig. Det känns lite deppigt att jag tidigare lät mig själv gå så långt och kastat bort så mycket tid på att inte våga, men samtidigt måste jag våga glädja mig åt att jag inte är där nere längre.
Trots att jag mår helt underbart bra här uppe på gården så har jag mina dipper. Att erkänna sina svagheter är ganska jobbigt, pinsamt. Idag har jag lärt mig att det är bra att berätta sånna "småsaker" för någon med huvudansvaret, utifall det händer något.
En famn, ett ord, ett andetag från någon som förstår. Helt tyst i kapellet. Det är stilla. Det kom ett ord, sedan ett till. Nu vet du, men det gör ingenting. Vi delade något och det stannar där. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar