Ibland känner jag mig så ensam. Trots att det finns flera vänner runt om mig. Någonting extra fattas mig. Senaste tiden har det nog varit "någon-som-bara-är-min-saknaden" Jag har ingen brådska att träffa någon. Det är rätt skönt att kunna umgås med vännerna en lördagskväll liksom, men ändå. När man går på stan såhär på våren, ser andra som går hand i hand.. Jag kan inte låta bli att små le lite för deras skull. Min tid kommer, jag vet det. Den kommer ju för alla.
Jag tänkte bara på det med operationen, relaterat till operationen. Det är först nu efteråt som jag själv ens vågar tänka på att ha någon. Elin nu, gör saker som den gamla Elin aldrig skulle gjort. Men det känns bra. Man måste våga chansa. Och i vilket fall så har man iaf en vän för livet om det inte skulle bli någon relation. Vänskap är också en slags relation. Hela livet bygger på relationer. Jag behöver hela tiden ha folk runt om mig. Snälla, lämna mig inte.
"Det skulle bli för tomt om ingen fanns där,
som värmde mig i natten
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog, att bli förstådd
Ingen känner mig så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen
Om du lämnade mig nu" /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar