16 veckor = 4 månader = 1/3 av ett år.. Så länge sen är det jag opererades. Jag mår bra, har lite känselbortfall men det tror dem är från olyckan. Annars funkar allt bra. Det har det gjort i stort sett hela tiden. Jag äter vad jag vill. Jag gör vad jag vill. Jag lever som jag vill. Mitt liv är mitt, på riktigt.
På vägen hem från assistent mötet idag cyklade jag med Pojne. Vi pratade och jag nämnde att det var 16 veckor efter operation. 16 veckor, men det känns som om att jag har haft det såhär hela livet. Och det är sant, jag började nog känna att jag levde på riktigt när jag gjorde operationen. Visst, fram tills typ 8:an levde jag också. Verkligen. Och stundvis efter det. Men det var liksom då jag började blunda för spegeln. Eller så gick jag dit en gång var femte minut för att se om underbettet blivit mindre. Naturligtvis vart det ju inte det. Det blev snarare tvärt om.
För varje gång jag såg mig i spegeln blev underbettet tio gånger större i mina ögon. Jag såg allt dåligt med mig själv. Och jag tror att det är de som kallas för dålig självbild. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar