Hur var din förlossning? Gick allting bra?!
Vad i hela världen ska jag svara?
Jag uppskattar frågorna då jag vet att man frågar för att man faktisk vill veta. Jag menar, vem gör sig beredd på att höra om spruckna underliv och kladdiga moderkakor om man inte bryr sig? Problemet är bara att jag inte har kommit på något bra svar.
Förlossningen gick bra. Astrid mådde okej hela tiden. Jag slapp sy 895 stygn och moderkakan kom ut hel och hållen kort efter att jag fått upp henne på mitt bröst. Men allt det där innan. Natten då ingen trodde på mig. Natten då Johan sov hemma för att dom sa att mitt öppningsskede bara var nervositet. Natten då jag fick klara mig på två Alvedon och en lugnande tablett (som jag inte tog) trots att jag egentligen borde fått epiduralbedövning. Natten då jag var så inåt helvete ensam.
Bara att tänka tillbaka på det, försöka få ner det hela i ord, får tårarna att bränna innanför ögonlocken. Jag får ont i magen och känner den där fruktansvärda känslan av ensamhet igen, trots att jag haft Johan hemma i två veckor. Alla pratar om lyckobubblan man lever i efter förlossningen. Jag har fått frågan om vi tagit oss ur den än. Men har jag ens varit där? Misstolka mig inte. Jag är världens lyckligaste som har fått Astrid, hon är inte problemet. Men någonstans i bakhuvudet ligger tankarna på förlossningen och gnager. Och jag har inte en aning om vad jag ska göra åt det.
I samma stund inser att hela min förlossningsberättelse får vänta.
Vet inte hur länge. Men jag hoppas på att snart kunna hantera det. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar