Vår katt har blivit steriliserad och jag tycker, på riktigt, synd om henne. Jag menar, tänk er själva att bli av med äggstockar och hela köret. Inte är jag avundsjuk iallafall.
Jag avundas inte heller alla de människor som på något sätt blivit av med en kroppsdel eller ett organ. På något sätt måste det ju kännas som om att något fattas? Blir man någonsin hel som människa? Även om det är fysiskt möjligt att leva utan vissa delar så tvivlar jag verkligen på om det är psykiskt möjligt.
Kanske kan det vara så att allting går,
när det inte finns något annat val.
Och kanske är det så att lyckan över det vi har
vinner över sånt vi på något sätt förlorat. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar