När ångesten tar över och negativa tankar träder in, vet jag att jag är hopplöst svår att leva med. Då kan jag vara den största bitchen världen skådat, mot någon som absolut inte är värd det.
Så låt mig berätta en sak för er.
För en människa som lever med ångest är varje dag en kamp och stunderna utan ångest ett lyckorus. Gränsen mellan att skratta eller gråta, vara rädd eller glad är sjukligt hårfin. Ni vet sådär hårfin att man inte ens märker när det ena övergår i det andra.
Men jag måste klargöra en sak.
Det går att vara lycklig. Jag skulle nästan vilja säga att människor med ångest kan vara lyckligare än andra. För vi har lärt oss uppskatta, uppskatta och ta tillvara på de där positiva stunderna. Alla de gånger vi faktiskt klarar av sånt som borde vara en självklarhet.
I den stunden blir jag så otroligt stolt. Ungefär lika stolt som när jag var mindre och fick ett bokmärke hos tandläkaren. Innan jag ens hunnit utanför dörrarna ropade jag "titta pappa, titta vad jag fick!" Riktigt så är det inte idag men känslan är nästan densamma.
Jag får inget bokmärke men jag kommer hem glad
Och tänker "titta älskling, titta vad lycklig jag är" /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar