Vi satt på en sten vid sjön när jag spottade i vattnet. Som ett barn kikade jag ner för att se vad som skulle hända med mitt saliv i den där stackars bruna sjön. Ingenting hände, det bara flöt runt där. Då plötsligt slog det mig hur liten bit av sjön salivet egentligen täckte. Tänk att det är precis samma sak i världen. Vi tar nästan ingen plats alls. Vi bara är, någon.
Jag kikade åt sidan. Där satt han, min stora kärlek.
Han är också bara någon i världen. Men inte för mig.
För mig är han en stor del av min lilla värld.
Den där delen jag inte längre kan leva utan. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar