Jag sitter i soffan och tittar på tv när livet plötsligt kommer i kapp.
En våg av saknad sköljer över mig och tankarna går inte att hindra.
Varför. Ordet ekar om och om igen i huvudet. Varför just farmor?
På jorden finns massa människor som inte förtjänar att leva. Han hade väll kunnat plocka någon av alla dom? Eller någon av dom som ändå tar livet av sig, dom vill ju dö. Det ville inte farmor. Ändå var hennes tid slut. Gud plockade den bästa människan av dom alla och lät henne lida och dö. "Men Elin, din farmor led inte" skitsnack. Hon led men hon visade det inte. Bara vi som var där var och varannan dag såg det. Såg hur hon jämt och ständigt gick runt med vita kräkpåsar eller plasthinkar. Såg hur hon petade i sig lite utav sin favorit mat men rynkade på näsan för att det växte i munnen. Såg hur hon sakta men säkert tynade bort och gick från en vindrickande korsordslösare till en illamående soffliggare. Såg hur hennes livsgnista liksom sinade ut, hur ögonen som förut sprudlade av glädje och kärlek blev matta och vilsna.
Farmor hann inte träffa Johan eller veta att mitt liv blev bra. Hon fick aldrig se den där vändningen. Samtidigt kan jag säga att hennes död bidrog till den. Det fick mig att vakna upp och mitt i all den skiten kom Johan. Som om att dom liksom löste av varandra. I dagens läge är det Johan jag skrattar och gråter med, berättar allt för. Han är inte bara någon jag älskar och lever med, han är även min bästa vän. En vän jag aldrig någonsin kommer släppa taget om. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar