Det är en konstig känsla som helt plötsligt börjat gnaga i mig. Någon slags retfull tomhet, som om att jag är på väg att förlora någon eller något. Jag känner mig bortglömd. Jag är besviken på personer som hör av sig på sina villkor. Vad hände med mina? Dom dog nog, precis som mina förhoppningar och hela mitt jävla människovärde. Jag är inte bitter, inte heller ledsen. Bara riktigt tom.
"Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer,
Längtar efter något som kan rädda mig.
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer,
Längtar efter något som kan rädda mig.
När vi låtsas på riktigt från hjärtat och drömmen
Kan vi vakna med tiden och sansas i sömnen
För vi lever alla med känslan att falla
Och vid tomhetens botten står vi på toppen" /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar