På jobbet slog mig tanken hur jag behandlar mina boende. Många säger att det är som barn på nytt och visst, så kanske det är. Vad vi bara inte tänkt på är att dessa personer har upplevt mer och har så mycket mer erfarenhet av livet än alla utav oss. Jag, som dessutom är en utav de yngsta i personalen, talar om för dom hur man går på toaletten, jag hjälper dom att skära maten, tar på haklappar, klär på dom och läser vad det står på kortet som kommit på posten. Är det inte sjukt?
Det är ganska sjukt vad livet kan göra med oss. Hur oviss vår framtid egentligen är. Något som är ännu mer skrämmande är att vi lever vidare, än så länge oberörda, tills den dagen det helt plötsligt drabbar oss själva. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar