Jag har en obehaglig känsla som är svår att beskriva. Jag känner mig uppgiven, förtvivlad. Tom men ändå proppfull. Utlämnad, sviken och bortglömd. Hur kunde jag våga tro och hoppas? Såg jag inte allt redan innan det blev ett faktum?
"Hon vill gärna tro att du kommit hit för att stanna
Hon vill gärna tro att du är den du utger dig för
Hon lyssnar till dig, du är varm och förtrolig
Hon lyssnar till dig och vill gärna tro allt hon hör
Men hon tror att det som har makten att föra oss samman
rimmligen också har makten att dra oss isär
Hon tror att allt som kan byggas också en gång ska raseras
ändå håller hon om dig så ömt varje gång du är där
Ljug för mig älskling, du vita lögnare,
ljug som om allt var en lek" /Elin
Elin apropå din rubrik ljug för mig, lyssna på ne-yo med låten lie to me så jäkla bra!
SvaraRadera