Jag hade tid hos käkkirurgen för en sista kontroll efter krocken. Satt där i 45 minuter och väntade tills sköterskan kom ut och sa att patienten innan tog tid och att jag skulle åka hem igen. Hon frågade hur det kändes, om det gjorde ont osv i all hast i väntrummet. Jag svarade att känseln blivit nedsatt och att det kändes i käken på högersidan bara. Hon skulle be kirurgen ringa upp mig. När jag börjat gå utåt hör jag hur dem ropar efter mig, det var kirurgen som tagit en paus från den andra patienten för att ta en titt i min mun. Jag berättade samma sak för honom, han tröck en gång inifrån, på högra käken. Frågade om det gjort ont, jag svarade att det gjorde lite ont. Han tog ut handen, tittade på mig och sa: Den där plattan måste bort.
När jag var med i bussen som krockade en månad efter operation slog jag i käken i sätet framför. I den smällen har troligtvis plattan på högersidan knickats till och gett nerverna en riktig kyss. Så för att undvika flera problem och slippa ta risker ska dem operera bort den plattan. Det är ett ganska litet ingrepp jämfört med självaste käkoperationen. Jag skulle tänka över helgen om jag ville bli sövd eller inte. Operationen blir på Tisdag 9.45 Jag vill verkligen inte. Orkar inte mer. Det får liksom räcka nu.
Alla operationer. Mediciner. Tårar. Komplex. Kommer det någonsin att vara värt allt det här? Idag känns det inte så. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar