För 16 veckor sen levde jag med underbett och komplex. För 15 veckor sen låg jag i en vit sal, på en barnavdelning med en droppställning stående bredvid sängen, kräkpåse vid kudden och medicin på bordet bredvid. Larmknappen hängde ner och störde mig ibland, dem hängde den så långt ner som möjligt för att jag skulle kunna nå den utan någon större ansträngning För 14 veckor sen tog jag mig till assistentmötet i kyrkan en timme, för första gången efter operationen. Envis är mitt andra namn. Men jag kände att det var viktigt för mig att ha små mål. För då visste jag, att på Tisdag då ska jag till kyrkan och Onsdag också. Sen nästa vecka.. Sådär fortsatte jag tills jag började skolan igen. Jag tyckte det fungerade bra så!
Jag tycker att dem som funderar på att göra någonslags skönhetsoperation ska tänka efter ännu en gång. Man blir lätt blind, jag vet. Men försök. Tänk på konsekvenser. Jag själv försökte, men var alldeles för desperat av att få mitt utseende förändrat. Mådde psykiskt riktigt dåligt, tack vare det. Och så idag fick vi se en film på etiken. En film om kortväxta människor. En utav dem gjorde en operation. Hon blev 7 cm längre. Så frågade den andra, är det verkligen värt all smärta för dessa centimeter? Varför ska man ändra det på sig själv, som utmärker just dig? Det är ju du. Varför ändra på den person som de andra lärt känna och älskar, MED just det där speciella. Det blir ju aldrig du igen.
Jag tittade på filmen och tänkte: VAD har jag gjort?! Människan har ju rätt i det hon säger. Jag tänkte i dem banorna innan operationen, men trodde att de andra skulle tycka om mig lika mycket nu som då.. Jag kände så otroligt mycket skam. Ånger. Men så slog tanken mig; vart eller hur hade det här slutat om jag inte gjort operationen? /Elin
Vi tycker om dig precis lika mycket som förut. Utseendet spelar ingen roll. Det viktigaste är att DU trivs med DIG! Kärlek till dig <3
SvaraRadera